"Nej, bara vänner" ljög vi

Kapitel 3 - Med hans händer på min höft

Även fast jag sagt nej till hälften av alla kläder Oscar kommit in med så fortsätter det forsa in klädesplagg efter klädesplagg. "Du ser bra ut" är det enda han säger när jag säger vad ful jag ser ut i allt. Jag vet inte varför Oscar fortsätter säga att jag ser bra ut i kläder jag mycket bestämt säger nej till, han kanske känner att han måste, jag vet inte. Han kanske gillar dig Molly. Nej, verkligen inte.

- Oscar inte en till, suckar jag när han kommer in med en till klänning.
- Jo kom igen, säger han och tittar på den. För min skull.

De där ögonen kan jag inte säga nej till. Jag rycker åt mig klänningen och tittar surt på honom, tillbaka får jag ett hånflin. Det är en röd, åtsittande klänning med ett gömt mönster i sig. Jag ser direkt att den kommer visa mycket bröst och tvekar lite om jag ska ta på den eller inte. Lite snabbt kommer klänningen på ändå och den är riktigt fin. Attans! Nu kommer han ha rätt igen. Han suckar frustrerat efter att jag sagt nej till att visa den och kommer med bestämda steg in i omklädningsrummet men stannar upp precis när han kommit in.

- Wow, är det enda han säger och granskar mig.
- Jag vet inte Oscar, säger jag och tittar ner på mina fötter genom den stora spegeln.
- Du ser helt.... wow.

Han verkar ha svårt att hitta orden och jag rodnar med en blandning av att det faktiskt är Oscar, min hemliga förälskelse, som inte hittar orden för någonting jag har på mig men också för att en kille tycker jag ser bra ut. Jag vet ju egentligen inte om han faktiskt tycker jag ser bra ut, tänk om han ljuger? Du analyserar för mycket. Han kommer närmare och stänger draperiet efter sig. Jag andas in och behåller luften i mig. Jag vet inte vad han ska göra men jag vet inte riktigt vad jag själv ska göra heller. Jag vågar inte göra någonting.

- Du ser jättebra ut Molly, viskar han i mitt öra medan jag känner hur hans händer lägger sig på min höft.

Jag bara står och tittar in i hans ögon genom spegeln utan att röra en min. Hans andetag blåser lätt i mitt öra. Hans händer ligger på mina höfter. Hans blick vilar på mig genom spegeln. Oscar.

Jag rodnar och det är inte en sådan där gullig rodnad utan det är mer en rodnad där man kan ta mig för en tomat. Inte alls en gullig rodnad. Inte alls en sexig rodnad. Utan en äkta tomatrodnad. Oscar skrattar lätt där vi står.

- Vad? nästan viskar jag fram.
- Du andas inte, skrattar han och klämmer till lätt på min midja innan han går ut ur hytten.

Jag står själv kvar och tittar in i spegeln. Vad hände nyss? Varför gjorde han sådär? Han gjorde det säkert med flit. Han vet vad han gör och han vet hur jag reagerar på det han gör. Vad i hela friden hade jag för reaktion tillbaka?! Bra Molly. Riktigt snyggt hanterat... Jag tar av mig klänningen och ger ut den till Oscar som står och väntar utanför.

- Sååå? frågar han och ler.
- Jag vet inte Oscar om det verkligen är jag.
- Du såg ju skitsnygg ut i den, säger han och gestaltar med händerna.
- Jag kanske tar den nästa gång i så fall. Hänger den inte kvar då var det ju inte meningen att jag skulle ha den, eller hur?

Han nickar och ser faktiskt lite besviken ut men han går tillbaka ut i butiken igen för att hänga tillbaka den. Jag sätter på mig mina egna kläder igen och hänger min marinblåa väska på axeln innan jag går ut för hitta Oscar. När jag kommer ut ser jag honom hålla i en påse från butiken. En klänning jag inte är säker på om jag vill ha, men som Oscar vill att jag ska ha och sen en påse från affären, det måste ju bara betyda en sak.

- Lova mig på heder och samvete att det inte är klänningen som ligger i påsen? säger jag bedjande till honom.
- Nej. Jag behövde införskaffa mig en tröja titta själv, säger han och öppnar påsen.

Jag tittar inte ner i den. Jag litar på honom tillräckligt mycket. Hoppas jag i alla fall.

- Jag behöver inte titta om du inte ljuger för mig, säger jag.

Han skrattar och skakar på huvudet. Han lägger en arm runt min axel innan han börjar gå ut från butiken och till hans svarta moped som står vid ett utav cykelställen. På vägen dit pratar vi lite om allt möjligt. Tjejer, killar och hur det egentligen är att faktiskt ha mens. Jag förstår inte hur vi alltid kommer in på så konstiga grejer. Eller ja, mens är ju inte konstigt men själva samtalet är väldigt konstigt.

- Hallå? Jorden anropar Molly, säger Oscar bredvid mig.
- Va...Va?
- Ska jag skjutsa hem dig eller?
- Det behövs inte. Mamma kommer och häm...
- Sluta jag tar hem dig det vet du, säger han och ler sitt extremt charmiga leende.

Han vet att han kommer vinna lika mycket som jag vet att jag kommer förlora om inte mer. Jag tar emot extrahjälmen som han ger mig. Jag får alltid ta hjälmen som är svårast att sätta på och ta av och som alltid förstör den fina frisyren som man hade innan man åkte. Jag har flera gånger bett att jag ska få ta den andra hjälmen men Oscar säger alltid att ingen annan, inte ens jag, får använda hans hjälm. Han pratar om den som att det skulle varan någonting heligt och frågar man Oscar är den säkert det också.

- Oh just det sorry, säger han och vänder sig mot mig.

Han tar hjälmen från mina händer och gud dem händerna! Så lena, så vackra ack så underbara. Han sätter försiktigt på mig hjälmen och ser till att inte klämma mina öron för mycket.

- Okej? frågar han.

Jag nickar bara. Varken lust eller ork att prata. Jag vill bara stå och titta in i dem där ögonen och titta på hans perfekta läppar... Molly skärp dig! Jag sätter mig bakom honom och lägger mina händer försiktigt på hans midja. Han skrattar lätt och tar tag runt mina handleder och tar dem runt sig och återigen rodnar jag lätt och ler som en idiot. Jag tittar in i backspegeln på Oscar. Han skrattar. Han såg dig! Molly!! Jag biter mig i läppen och för första gången hoppas jag på att resen inte ska vara allt för lång. Jag skäms så mycket. Tänk om han förstår vad jag känner för honom? Jag måste börja gömma det bättre.

- Oscar jag får inte av mig hjälmen, säger jag och tittar på honom när vi stannat och jag hoppat av.
- Jag hjälper dig kom hit.

Han tar försiktigt av hjälmen och ler när den är av. Antagligen ler han åt mitt ruffs som jag fick efteråt. Jag drar handen genom håret och tittar surt på honom. Han skrattar igen och drar in mig i en kram. Åh jag vill bara stanna kvar i den här stunden. Allvarligt ge dig Molly. Det är ju som ni är ett par. Det är ni INTE! Jag drar motvilligt ifrån kramen och tittar upp på honom.

- Vi ses väl snart igen antar jag, säger jag och tar min väska från honom.
- Om inte så söker jag upp dig på ett eller annat sätt.
- Hej då Oscar och tack fö...
- Inget tackande. Du vet att jag alltid skjutsar dig. Hej då.

Med det åker han åt sitt håll och jag går in åt mitt håll med världens leende på läpparna. Leendet som Oscar orsakat.