"Nej, bara vänner" ljög vi

Kapitel 11 - Ett ställe på tumblr

Den första klätterutmaningen är framför oss. Det känns som att vi har gått flera mil med ingenting förutom bark runtom oss. Stenväggen är kanske tre meter upp så den är inte stor och till min lättnad är den inte brant heller, inte den här i alla fall. Oscar får gå först upp men jag är inte långt efter. När han är uppe är jag två meter ovanför marken men det känns som fem. Jag sätter den ena foten ovanför den andra och när jag är bara några decimeter från toppen sätter jag vänsterfoten snett och slinter. Mitt skrik ekar mellan träden och jag känner hur Oscars hand tar ett fast tag runt min handled. Jag tittar upp på honom med rädsla i ögonen och tittar ner på det som säkert hade kunnat vara min död. Dramatisk. Oscar hjälper mig upp och lägger ena handen på min axel och den andra på min käke och kommer ner i min ögonhöjd.

- Hur gick det? frågar han och tittar in i mina ögon.
- Det gick bra, säger jag och ler lite smått mot honom.
- Titta vart du sätter fötterna, säger han och blinkar med ena ögat mot mig.

Han ger mig en lätt kyss i pannan och vi fortsätter vandringen. Vi möter några fler klätterställen men det räcker med ett större kliv så är man uppe. Oscar hjälper mig vid varje klättring för att jag inte ska ramla igen vilket känns tryggt. Tillslut kommer vi upp på en större plattform där skogen öppnar upp sig och det som finns framför oss får man att tappa andan.

Rakt framför oss är det ett vattenfall som åker längst med bergsväggen. Vattenfallet är omringat av träd, buskar och stenar. Det ser lite ut som ett ställe man kunnat hitta på tumblr. Solen  lyser igenom träden men det lyser inte upp mer än nödvändigt. Stället går i färgerna grått, svart och grönt i alla sorters nyanser och fåglarna kvittrar i träden och jag bara tar in stunden. Det är väldigt lugnande att vara här och speciellt att vara här med Oscar.

- Hur hittade du det här stället? frågar jag Oscar och går några steg framåt för att kunna se mer.
- Jag var ute och gick precis när vi fått stugan och hörde vattnet så jag började gå mot det, säger han och kommer upp bredvid mig. När jag kom närmare såg jag vattenfallet och hörde fåglarna och visste direkt att det här var en favoritplats.

Jag förstår verkligen att det här en en av hans favoritplatser. Det är helt underbart. Från och med nu är det helt klart en av mina favoritplatser också. Tänk att han lyckats hålla det här stället för mig och att han inte berättade att han hittat en så fin plats för mig.

- Jag visste att jag skulle ta hit dig inom en snar framtid så jag bestämde mig för att inte berätta för någon om den, säger han som om han har läst mina tankar.
- Det är verkligen jättefint här Oscar, säger jag och lägger armen om hans midja.

Han säger ingenting tillbaka utan lägger sin arm om mina axlar. Där står vi helt tysta och bara tittar ut över det vi har framför oss. Det behövs inte sägas någonting just nu, sällskapet av varandra är ord nog. När vi stått och lyssnat på alla ljud och tittat på allt som går att titta på börjar Oscar röra sig bortåt.

- Vart ska du? frågar jag honom och han vänder sig om.
- Du får se. Kom.

Jag följer efter honom och vi går rakt mot vattenfallet. Jag börjar förstå vad som händer och stannar tvärt.

- Aldrig i hela mitt liv att jag går in där, säger jag.
- Det är ingen fara, säger Oscar och tar min hand. Jag vet en väg in.

Trots den obehagliga magkänslan väljer jag att lite på honom och följer efter. Det här kan bokstavligt talat ta död på mig om jag ramlar ner med vattenfallen ner i stenarna nedanför. Tänk inte så Molly. Vi kommer närmare vattenfallet och jag kan faktiskt se in bakom. Vattenfallet har en sådan vinkel att man kan komma bakom och stå på en liten plattform av sten som sticker ut från bergsväggen. Det ser väldigt mysigt ut men jag vill verkligen inte in dit ifall det händer någonting. Jag lovar att Oscar känner av min oro när han börjar prata med mig.

- Det är ingen fara Molly. Du kommer inte ramla med fallet och stenen kommer inte lossna från väggen. Jag kommer se till att ingenting händer med dig.

Utan att titta upp på Oscar nickar jag bara. Jag blir helt stum. Vi börjar gå närmare och tillslut är det vara en liten broliknande sträcka som leder oss från gräsplätten vi står på till under fallet. Den lilla bron vi ska gå på är inte mer än två meter bred. Två meter är väldigt brett men i det här läget känns det inte alls så stort. Oscar går först utan några som helst problem och sen är det min tur. Jag kan inte. Jag kommer ramla i och sen finns det ingen Molly mer. Ingen mer Molly som mig i alla fall. 

- Kom igen nu, säger Oscar och ställer ner väskan han har på ryggen. Jag kom ju över utan problem, eller hur?
- Du kom upp för stenväggen också men jag var på väg att ramla tre meter ner, säger jag surt.
- Ge dig, suckar han. Det är bara att gå över. Vad kan det vara? Fyra meter max?

Han har helt rätt i det han säger. Det är inte långt men ett enda snedsteg och jag åker i. Aldrig att jag tänker låta honom ha rätt om att jag inte klarar det dock. Jag andas och tittar upp på honom. Han står med armarna utsträckta mot mig, redo att ta emot när jag kommer över. Jag sätter första foten på bron för att känna av den och tittar ner där fallet möter stenarna nedanför mig. 

- Titta inte ner, säger han. Gå bara.

När jag satt nästa fot framför den andra finns det ingen återvändo, det är bara att gå rakt fram och inte titta ner som Oscar sa. Jag springer den sista biten rakt in i Oscars trygga famn. Jag andas snabbt och kramar Oscar med allt jag har.

- Du ser. Det gick ju bra, säger han glatt. 

Han släpper ifrån kramen och börjar gå in mot mitten där vi ska sätta oss och fika. Tanken på att man sitter bakom ett vattenfall som faller över en är ganska häftig. Jag tar av ryggsäcken jag har på ryggen och öppnar den. I ligger det två matlådor med smörgåsar och morötter. I botten ligger en termos med saft och två muggar. I den andra termosen jag har finns det varm choklad. Jag verkar ju ha allting i min väska, vad har Oscar i sin väska egentligen? Jag plockar ur allting ur väskan och under termosarna ligger det någonting rött. Jag tar upp det och visar för Oscar.

- Vad? frågar han.
- Du kunde inte alls ha tänk på det här tidigare?
- Jag har ju tänk, säger han. Jag tog ju med det.
- Användningen av det då?
- När ska man använda ett rep egentligen om ingen har fallit ner någonstans så man måste dra upp någon?

Jag biter mig i tungan för att inte slänga ut mig en dum kommentar. Det är klart det hade varit användbart tidigare, han kunde ha hjälpt mig upp för alla stenar som vi har klättrat upp för. Jag lägger ner repet igen och vi öppnar matlådorna med maten. Jag häller upp saft till Oscar och varm choklad till mig själv innan vi sitter i timmar och pratar och tittar på vår omgivning. Det är så fint och det Oscar har gjort är så fint. Oscar är så fin. Jag älskar det.

- Ska vi börja dra oss tillbaka? frågar Oscar.
- Vad är klockan?
- Halv fem.

Vi har alltså varit ute från halv tio till halv fem och dagen är inte slut än. Jag nickar åt honom och vi börjar packa ihop. Jag ställer mig upp med muggarna i handen men tappar en. Oscar hinner få tag i den innan den åker i stenen.

- Har dig, säger han och kollar på muggen.

Nästan.