"Nej, bara vänner" ljög vi

Från din Oscar

Jag tar upp den dubbelvikta lappen som ligger i. Det är ett randigt papper och jag kan se igenom att han har skrivit med blå bläckpenna. Jag öppnar lappen och jag ser på en gång att det är Oscar som skrivit det. Handstilen är lite slarvig och det står Molls vilket bara Oscar kallar mig. Han kom på det när vi var nio år och satt på trappan utanför skolingången. Vi satt och pratade om vad vi skulle kalla varandra och det var det bästa han kunde komma på tydligen, men nu är det har blivit en vi grej nu. Jag fortsätter att läsa.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Molls,

Jag vet att du när du läser det här antagligen är förvirrad och frustrerad på hur jag är mot dig. Men låt det vara bara. Jag vet anledningen till varför jag är som jag är mot dig men jag berättar inte för dig än. Jag är inte redo att berätta. Jag vet att du finns där när jag är redo och jag lovar att jag kommer berätta men inte just nu bara. Jag älskar dig Molly kom ihåg det.
Din Oscar.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vad ska allt det här betyda? Vad vill han med det? Jag kan inte bara låta det vara, men jag måste. Det var vad Oscar ville och jag måste lyssna på honom. Om han inte är redo att berätta det han tänker på så är han inte antar jag. Jag vet själv hur det känns och han har respekterat det och väntat på mig för många gånger. Nu är det min tur att respektera och vänta på honom.

Jag lägger i pappret i kuvertet igen och lägger det i en låda i bordet bredvid sängen. Egentligen vill jag bara gå hem till Oscar och säga att allt är okej. Jag vill gå hem till Oscar och säga allt som jag känner för honom. Jag vill gå hem till Oscar och ge honom en kram. Jag vill gå hem till Oscar och aldrig gå därifrån. Du låter desperat Molly. 

Jag går ner till vardagsrummet och snabbt tar jag en titt på vad mamma kollar på men tittar bort lika fort igen när jag inser att det är någon tråkig dokumentär. Varför ska man sitta och titta på dokumentärer? Det måste vara något av det tråkigaste som finns men ändå hör jag dem flesta sitta och prata om att de sett någon dokumentär under helgen.

Sen kommer vi till mig som inte har gjort något jättespeciellt. Har man tur kan man höra att jag gjort lite läxor och att jag var ute och sprang men annars gör jag inte så mycket. Jag försöker att njuta av den lediga tid jag har. För det mesta förstörs den tiden när Oscar ringer och jag får en föreläsning om att jag inte bara kan sitta och inte göra något och det slutar med att han drar mig ur sängen och vi sitter på ett fik och pratar.

Det tar mig tillbaka till Oscar. Jag blir nästan lite orolig när han säger som han gör. Vad är det han inte kan berätta för mig? Vi pratar om allt och jag menar verkligen allt. Säg något och vi har pratat om det. När jag tänker tillbaka är det nästan lite sjukt att vi ens har pratat om vissa saker. Saker som inte ens är värda att tänka på.

- Molly kan du hjälpa mig att duka? frågar mamma.
- Det kan jag väl, säger jag.

Jag går mot trappan och ropar på Liam.

- Vad? frågar han när han öppnar dörren.
- Du ska hjälpa till och duka, säger jag och går tillbaka till mamma.

När jag kommer till köket ser jag hur mamma står och flinar åt mig.

- Vad? frågar jag och flinar tillbaka.

Hon suckar bara och skrattar innan Liam kommer in i köket. Jag lägger fem tallrikar i hans händer och ler. Han ställer ut dem på bordet och jag ger honom glasen. När han ställt ut dem ger jag honom besticken. Han förstår inte alls vad jag håller på med men mamma har snappat upp vad jag gör.

- Molly..., säger mamma och tittar på mig.
- Vad?
- Hjälp din bror.

Liam vänder sig mot mig och tittar på mig. Jag kan se att han förstår vad jag gör och suckar tungt.

- Igen Molly? Allvarligt!

Jag skrattar åt hans reaktion. Innan han hinner säga något mer ger jag honom mjölken och tittar menande mot bordet. Han ställer den på duken som ligger på bordet innan han tar tag i min arm och drar med mig upp på övervåningen. Han går in på sitt rum med mig släpandes efter. Han stänger dörren efter mig och buttar mig längre in i rummet.

- Vad nu? frågar jag irriterat.
- Vill du hellre fortsätta plocka fram maten eller?

Jag förstår inte vad han babblar om.

- Varför drog du med mig? Det var som om jag hade gjort något och du skulle läxa upp mig.
- Det ska jag också göra, säger han och sätter ner mig i sängen.
- Men jag har inte gjort något, gnäller jag.
- Nej men du kommer göra.

Vad menar han med det? Vad kommer jag göra? Han verkar veta mer än vad jag gör just nu.

- Du vet när en kille och tjej gillar varandra väldigt mycket så händer det att de klär av varand...
- Liam nej! Jag gillar ingen och ingen gillar mig och även fast det varit så hade du aldrig fått haft det snacket med mig och jag tror jag vet hur barn blir till och du bara...

Liam viker sig av skratt bredvid mig.

- Du... Du skulle... sett...

Han kan inte ens prata i en mening. Han sätter sig upp och lägger armen om mig.

- Du skulle sett din min syrran, säger han och torkar en tår som runnit av allt hans skrattande. Jag ville bara rädda dig från att duka fram.

- Du är bara för jobbig, säger jag och låtsas vara sur på honom.
- Kom igen sis. Du vet att jag bara skämtar med dig. Jag vet väl att du vet ett och annat mer än vad Adam gör.

Jag följer med på skrattåget när han säger så. Att man kan älska någon så mycket som jag älskar min bror. Alla borde ha honom som bror. Hans tjej kommer verkligen vara lycklig. Oscars blivande tjej kommer vara lycklig hon också. Tänk om den tjejen kunde vara jag bara.