D.N.A

Prolog

Innan du börjar läsa den här boken behöver jag bara säga att den är i stort behov av redigering. Så läs den på egen risk!

***********************************************

Dr. H sprang igenom den snövita korridoren. Hjärtat dunkade hårt i hans bröst och han skulle snart få mjölksyra i benen, men han sprang ändå med labbrocken fladdrande efter sig. Något viktigt skulle hända nu. Ett topphemligt projekt hade startats. Det exakta målet med projektet visste inte Dr. H.

När han äntligen är framme vid dörrarna till DNA- rummen slår han upp dörrarna och stiger genast in i rummet. Män och kvinnor i likadan labbrockar som hans gick fram och tillbaka i rummet. Andra människor satt vi datorer och pratade ständigt i deras headset. Rummet delades på hälften av en vägg av glas. Han andades häftigt. Men försökte lugna sig när Malcolm Hasselhoff gick fram emot honom med ett nöjt leende på läpparna. Malcolm såg ut som vilken rik miljonär som helst: En alldeles för dyr kostym och specialgjorda skor. Malcolm har brunt hår, men vitt vid tinningarna vilket avslöjade att han är äldre än vad man först tror. När Malcolm väl kom fram till Dr. H dunkade han honom glatt på ryggen och blickade ut över rummet.

"Vad säger du om det här? När det här lyckas kommer jag bli rikare än gud själv." sen skrockade Malcolm nöjt.

"Nedräkningen startar: 1 minut kvar." hördes då igenom högtalarna i taket vilket gjorde så att Dr. H slapp svara Malcolm. Malcolm gick iväg medans han drog fram en cigg ur kostymfickan. Dr. H gick fram till väggen av glas och kollade igenom det. På andra sidan kunde han se fem exakt likadana kammare som var så stora så att en människa hade kunnat rymmas i dem.

"30 sekunder. Var vänliga och stå minst en meter ifrån glaset." hördes igenom högtalarna igen. Dr. H backade ifrån glaset. Och då kände han en knipande känsla i magen. Någonting... var inte rätt.

"20 sekunder." Dr. H kollade bakåt mot en av killarna vid datorerna och ropade igenom rummet:

"Kör en felsökning innan ni fortsätter." Killen vid datorn nickade och nedräkningen stannade upp. Då stormade Malcolm fram till Dr. H med ett milt sagt förbannat uttryck.

"Vad. I. Helvete tror du att du håller på med?" svor Malcolm med en rökande cigarett hängandes i mungipan. Dr. H suckade.

"Kör en felsökning." Malcolm morrade något surt innan han gick fram till killen vid datorn.

"Fortsätt experimentet." morrade Malcolm mellan tänderna. Datakillen blev förvirrad.

"Men sir, felsöknings programmet är inte..." men innan han hann fortsätta körde plötsligt Malcolm ner näven i bordet vilket fick alla i närheten att hoppa en meter bakåt.

"Gör som jag säger! Jag är den som betalar, jag bestämmer!" vrålade Malcolm och återigen försökte han banka i bordet. Men nu hände något annat. Istället för att slå i bordet slog Malcolm till datorn som killen satt framför. I nästa sekund fylldes rummet av röda blinkande ljus. Nu kom knipet i magen tillbaka. Hjärtat började återigen banka okontrollerat i bröstet hos Dr. H.

"Error. Error. Error. Error..." upprepades gång på gång i högtalarna. Men innan nån hann röra sig öppnades plötsligt fyra av kammarna bakom väggen av glas. Nu höll alla i rummet andan. Vad som finns i dom där kammarna... kan döda dom alla.

Vit rök sipprade ut ur kammarna innan man kunde se vad som fanns i. I fyra kammare kunde man se fyra tonåringar med bara vita skynken på kroppen. Två tjejer och två killar i åldern femton. Dom sov nu. Men när Dr. H vände blicken åt kammare fem så såg han att den inte hade öppnats än. Om den ens skulle öppnas. I nästa sekund hände något som fick forskarna att springa skrikande ut ur rummet. Kammare fem exploderade. Delar av själva kammaren slog emot glaset samtidigt som rök fyllde rummet vilket gjorde så att man inte kunde något förutom sin spegelbild i glaset. Det var bara fyra människor kvar i rummet nu. Dr. H, Malcolm, datakillen och en kvinna med glasögon i labbrock. Dom alla kollade med panik i blicken på glasväggen. Glasväggen hade inte gått sönder för att det är glas som kan tåla en vithaj. Datakillen som tills nu hade kollat på hela scenariot började plötsligt trycka på knappar på datorn. Och efter ett tag slutade dom röda lamporna att blinka och högtalarna tystnade. Då skingrade sig också röken i glasrummet vilket gjorde så att man kunde se igenom igen.

Dom fyra försökspersonerna låg fortfarande, sovandes i sina kammare som om ingenting hade hänt. Men mitt i rummet stod en flicka med bara ett vitt skynke och kollade sig runt i rummet. Hennes gråa ögon var matta och hennes blonda hår la sig nerför axlarna. Hon kollade sen rakt igenom glaset. Och hennes blick möttes direkt hans. Hon öppnade munnen, som om hon ville säga något. Men då stängdes hennes ögon och hon svimmade. Det här var inte vad som skulle hända.