D.N.A

Kapitel 35

En smäll hördes ifrån pistolen och jag stängde ögonen.

Det är synd egentligen. Att dö innan man ens har hunnit leva. Fast jag kan inte säga att jag ångrar någonting. Om jag och mina vänner aldrig hade rymt ifrån labbet den där dagen hade jag aldrig fått veta hur det är att vara som en vanlig tonåring. En vanlig tonåring med fiender och vänner. Men om vi inte hade rymt, hade jag kanske inte dött. Inte nu iallafall.

Men jag skulle inte ändra någonting. För att om vi aldrig hade rymt därifrån skulle jag aldrig ha träffat Zack.

Eller blivit vän med Jack, eller fått uppleva att leva som en normal person.

Jag väntade på då kulan skulle träffa mig. Det kändes som om flera minuter gick innan jag öppnade ögonen. Jag vände mig om och såg att kulan hade träffat väggen. Men den hade bara missat mitt huvud med några centimeter.

Det var nära ögat. Bokstavligen. En lättad suck lämnade mina läppar.

Jag vände mig mot Zack, men när jag kollade på honom stod han vänd mot vakten. Innan jag hann fråga vad han höll på med höjde vakten vapnet igen. Men inte mot mig, eller Zack. Vakten såg ut som om han slogs med sig själv. Hans händer darrade då han höjde pistolen, och placerade den mot hans egna huvud.

"Zack! Vad gör du!?" Med uppspärrade ögon kollade jag på Zack. Zack vände sig mot mig, med ögon vita som snö. Men jag ryggade nästan undan då jag såg dom. Dom är kallare än is, och jag svär att jag kunde se något dåligt i dom. Nästan ondsint.

"Han dödade dig nästan! Jag tänker inte förlora dig, inte igen." Zacks röst darrade till, men inte mycket. Men jag märkte det. Han måste prata om min kopia, den andra Elin. Hon dog, och han kunde inte göra något för att rädda henne.

"Zack, jag är inte henne! Jag kommer inte lämna dig. Eller nån annan." Zack såg ut som att fundera i några sekunder. Sen mjuknade hans blick, och hans ögon gick tillbaka till svarta. Vakten släppte pistolen till golvet innan han vände sig om och skräckslaget sprang iväg.

Efter det lämnade vi alla labbet. Jag, Zack, Amy, Bea, Cole och Damon stod några meter ifrån labbet och vi kollade på det när det brann ner. Lågorna sträckte sig mot himlen och utanför labbet stod flera forskare och andra personer som hade jobbat på labbet.

"Hela labbet står i lågor la la la la laaaa. Forskarna grinar, barnen flinar tra la la la laaaa." Sjöng Jack i Zacks hörlur. Min hörlur hade fallit ut någonstans på labbet. Vilket jag nu var glad för. För att Jack är ingen vidare på att sjunga.

Bea log då hon kollade på labbet som brann ner. Cole kollade ner i marken, Amy höll armarna korsade och som Bea log hon. Damon stod lutad mot ett träd.

Jag stod bredvid Zack då vi kollade på labbet som stod i lågor. Nästan omedvetet tog jag Zacks hand i min. Han gjorde ingenting för att släppa min. Och utan att säga något stod vi där och kollade på labbet. Vårt före detta hem, som brann ner till grunden.

***************************************************

Okej. Det här är sista kapitlet. Men epilogen kommer när som helst och då kommer jag berätta en överraskning.

Glöm inte att gilla och kommentera där nere! :)