D.N.A

Kapitel 10

Röster. Var jag än går hör jag andras röster i mitt huvud. Det gör så att jag inte kan tänka och inte höra något annat heller. Men jag var fast besluten om en sak:

Jag måste bort. Bort från alla röster och människor. Bort från allt som gör att mitt huvud bankar.

Så när jag väl vaknade igen kände jag mig yr. Och jag kunde inte riktigt placera var jag var. Men rösterna skrek i mitt huvud. Så jag ville bort. Bort från alla. Sen gjorde jag allt i trance. Jag öppnade fönstret och hoppade ut. När mina fötter nuddade gräset så insåg jag att jag inte hade några skor på mig. Men det brydde jag mig inte om. Utan jag sprang. Var? Jag vet inte. Det enda jag kunde kontrollera på var att springa, och på alla röster som nästan skrek i mitt huvud.

Jag vet inte hur länge jag sprang. Jag tror faktiskt att jag förlorade greppet om verkligenheten ett tag. Men efter att jag sprungit ett tag så började rösterna tona bort, tills dom helt försvann. Och nu kunde jag höra mina egna tankar. Och då märkte jag att mina sockar var alldeles genomblöta efter att sprungit utan några skor. Jag kollade mig omkring i omgivningen. Träd omringade mig och till höger om mig rann det en bäck. Jag kunde känna gräset under fötterna och andas in lukten av bär och blommor.

Då insåg jag hur utmattat jag var. Jag flåsade och benen skakade av ansträngning. Så därför satte jag mig ner. Och lutade mig emot ett trä.

Jag vet inte hur länge jag satt där. Några minuter? En timme? Jag vet inte. Men det kändes som om jag kunde sitta där i en evighet och bara njuta av tystnaden.

Men då började jag höra röster igen. Min första instinkt var att resa mig upp och springa. Men jag stannade. Jag stannade för att jag hörde mitt namn.

Varför sprang Elin iväg?

Jag satt stilla och hörde när dom kom närmare och närmare. Och efter ett tag kom det här hemska ljudet igen. Men den här gången svimmade jag som tur är inte. Jag såg dom inte än, men snart skulle jag göra det. Några sekunder senare såg jag dom när dom gick runt i skogen, antagligen letandes efter mig. Då såg Amy mig. Först var hennes blick orolig, men sen blev hon arg. Hon vände sig emot Cole och smällde till honom på armen och nickade mot mig. Dom sa säkert någonting, men jag lyssnade inte. Sen såg jag att Cole ger ner på knä framför mig för att vara i samma våglängd. Dom andra var bakom honom. Då jag kollade upp på honom så höjdes det här hemska ljudet. Huvudet började dunka pågrund av ljudet. Det gör så ont i huvudet... Det känns nästan som om nån slog mig med en stekpanna i huvudet. Två gånger.

"Elin. Du måste kontrollera det." sa Cole. Men det lät nästan som om han hade viskat det, eftersom det tjutande ljudet från hans huvud gjorde det svårt att höra något. Och inte nog med det, samtidigt (fast lite avlägset) kunde jag höra dom andras röster samtidigt.

"Jag kan inte." viska jag till Cole med svag röst.

"Jo, det kan du. Fokusera på någonting. Och stäng ut allt annat." Och jag försökte. Jag försökte fokusera på fåglarnas kvitter. Men det funkade inte alls. Istället höjdes det tjutande ljudet. Jag bara skakade på huvudet.

"Det funkar inte..." viskade jag besviket.

"Okej... Fokusera på min röst. Och bara på min röst." sa Cole. Och jag försökte igen. Jag fokuserade på Coles röst. På hans lugna röst som pratade med mig. Och... otroligt nog fungerade det. Långsamt men säkert tonades rösterna i mitt huvud bort. Och det gjorde det hemska ljudet också.

Och jag log. Log för att det hade tystnad och för att jag hade lärt mig att kontrollera det.

"Tack." viskade jag till Cole. Han log, innan han reste sig igen. Då när jag också hade rest mig upp så kom Amy fram till mig. Damon och Bea var tätt bakom henne.