D.N.A

Kapitel 24

Jag stirrade på Jessica. Vad ville hon att jag skulle göra?

"Öhhh... Va?" sa jag förvånat. Jessica himlade med ögonen och pekade på chokladen.

"Stjäl en sån. Nu."

"Är du galen? Jag tänker inte bli någon tjuv!" Jessicas ögon smalnade. Och med hennes ena hand drog hon upp hennes telefon och utan ett ord så viftade hon den framför mina ögon, samtidigt som hennes läppar formades till ett självbelåtet flin. Det var helt klart vad hon ville säga. Min blick for ner i golvet.

"Jag gör det." viskade jag besegrat.

Några minuter senare gick jag emot Jessica som stod lutad mot en björk. Hon hade gått till en park och sa att hon skulle vänta på mig därborta. Jag antar att hon inte ville riskera att vara kvar på affären ifall jag skulle åka fast. Väl framme vid henne kastade jag chokladen till henne. Jessica fångade den i luften och kollade med ett litet flin på mig.

"Bra gjort. Du kan bli rätt så användbar." Jag kollade surt på henne. När Jessica tvingade mig att göra det, att stjäla något så oviktigt som godis, så förlorade hon alla mina positiva tankar om henne.

"Varför? Du har gott med pengar. Varför ville du att jag skulle stjäla godis för dig?" frågade jag. Jessica svarade inte först, utan ställde sig upp från trädet och började gå iväg. Men precis då hon gick förbi mig så viskade hon något till mig.

"För att jag ville se hur mycket kontroll jag egentligen har över dig." Och innan jag hann svara så hade hon redan gått iväg. Jag vände mig om och kollade efter henne. När jag inte längre kunde se henne så kollade jag ner på marken. Och såg chokladen jag hade stulit. Chokladen var mosat och det var lite jord på omslaget. Jessica ville aldrig ens ha den dumma chokladen.

Jag gick tillbaka in i affären. Utan att låta kassören se mig lämnade jag pengar på disken. Pengarna var för chokladen. Jag antar att det är lite som förlåt. Under vägen hem så funderade jag på vad Jessica egentligen ville ha mig till. Jag menar, hon tvingade mig att stjäla något bara för att testa mig... tänk om hon vill att jag ska göra som är mycket värre än att stjäla något?

Jag öppnade ytterdörren och gick in i lägenheten. Ifrån köket såg jag Amy och Damon som höll på med... Armbrytning? Okej, mina vänner håller på att bli galna. Damon körde med bägge händerna medans Amy bara körde med lillfingret. Bea stod lutad mot väggen och Cole stod och hejade på Amy och Damon. Jag log för mig själv när jag såg dom.

"Är inte det här fusk? Jag menar, du har ju superstyrka." mumlade Damon. Amy flinade.

"Vadå? Du säger att du är för feg för att tävla eller? Det är okej om den lilla bebisen vill dra sig ur." hånade Amy med bebisröst på slutet. Och då började det armbrytnings matchen. Och med det menar jag att Amy vann på direkten. Jag gick fram mot dem.

"Jag utmanar dig." sa jag till Amy. Hon bara flinade mot mig och Damon tog tillfället och flydde. Jag satte mig där han hade suttit.

"Jag tar an den utmaningen." sa Amy och i nästa sekund hade armbrytnings matchen börjat. Jag körde med en hand, Amy körde med en hand och vi har ju båda superstyrka. Jag tog i allt jag hade för att få ner Amys hand. Fast det gick inte. Amy flinade vilket avslöjade att hon knappt tog i. Snabbt blev jag trött i armen.

"Min tur." sa Amy och i nästa sekund drämde hon min hand i bordet. Fast hon hade varit tvungen att ta i med lite för mycket kraft för det stackars bordet. Så det sprack och föll ihop.

"Oj." andades jag ut.

"Det var kul." skrattade Amy. Cole öppnade munnen för att säga något när en knackning på dörren avbröt honom. Allas blickar flög mot dörren och ingen gjorde ett enda ljud. Vem skulle knacka på vår dörr? Det är knappast Zack. Han skulle använda någon mojo jojo för att komma in. Men vem annars skulle det vara?

"Ehm. Okej. Vem vill öppna?" frågade Cole. Jag ställde mig upp och gick till dörren, och öppnade den. Förvånat kollade jag på personen framför mig. Han stirrade på mig med stora ögon.

"Jack?" frågade jag förvånat. Vad gjorde han här? Det var han som hjälpte mig med att leta fram information om Zack. Men han somnade mitt i allt så jag tvivlar på att han vet något om labbet. Men varför är han ens här?

"Jag måste prata med dig och dina vänner nu. Det är viktigt." sa Jack. Han lät så allvarlig på rösten vilket fick mig att rygga till lite. Jag har aldrig hört honom såhär allvarlig. Jag släppte in honom i lägenheten. Jack kollade sig runt lite i lägenheten och kollade länge på dom andra. När han såg det förstörda bordet så svalde han nervöst. Men han samlade ihop sig och kollade rakt på oss.

"Är det sant?"

"Vadå?" frågade Damon.

"Att ni skapades i ett labb mitt ute i ingenstans men flydde. Och att ni alla har... superkrafter?" Vi stirrade på honom i några sekunder. Sen på varandra, och tillbaka på honom.

"Eh..."

"Det är lite svårt att förklara..."

"Vilket fint väder det är idag..."

"Vad har du med det att göra?!"Jack kollade på oss medans vi försökte komma på en bra bortförklaring.

"Ni har alltså superkrafter? Det är... SÅ COOLT!" Vi stirrade på honom i... tja chock när han blev värsta hypad.

"Kan nån av er flyga? Eller kontrollera eld? Ni är så coola." Amy fnös.

"Okej. Stort grattis för att lista ut det. Men hur visste du ens det?"Jack såg glad ut över frågan och öppnade munnen för att svara när Cole avbröt honom:

"Han visste för att han hade blivit nyfiken på oss och då hackade han in sig i labbets filer. Han läste några av dom och hittade en fil som berättade om våran flykt. Det stod inte mycket i filen om våra superkrafter." Jack gapade och stirrade med stora ögon på Cole.

"Herre... Kan du läsa mina tankar?! Okej, vilket tal tänker jag på just nu." Cole suckade.

"Du tänker på glass med smält choklad och jordgubbar." mumlade Cole. Jack däremot såg ut som om han skulle svimma av spänning när som helst.

"Är ni alla tankeläsare? Det är så coolt!"

Resten av den kvällen spenderade vi med Jack. Det var faktiskt riktigt skönt att inte behöva dölja mina krafter för en gångs skull. Jack bombarderade oss med frågor och vi tvingade honom om att aldrig berätta om oss för någon. Och resten av kvällen var rätt så kul. Jack berättade dock om en sak som fick mig att börja grumla. Han sa att när han hade hackat labbets filer så hade han hittat en fil som hade lösenord på. Och det var inget vanligt lösenord. Nej, utan det här skulle behöva dagars för vilken hackare som helst att kunna hacka sig in. Fast när jag bad Jack om att försöka hacka in i den här filen sa han att han skulle kunna hacka in i filen på bara nån dag. Jag vill verkligen läsa den där filen. För att om labbet lägger ett lösenord på den måste den vara väldigt viktig.

Tänk om jag hade vetat då exakt hur viktig den här filen egentligen var...

***************************************

Wow. Det här kapitlet blev lite längre än vad jag hade tänkt.

Hur som helst, jag ska resa bort större delen av lovet så jag är inte 100% säker på om jag kan uppdatera på söndag. Jag ska försöka skriva klart ett kapitel men vi får helt enkelt se :)

Ha ett bra lov! :D