D.N.A

Kapitel 21

Zack. Han hade kommit fram från ingenstans och... jag vet inte. Han hade väl använt hans krafter eller något som fick Erik att bli så panikslagen.

Jag lutade mig mot husväggen så att jag inte skulle ramla ihop och jag blinkade flera gånger för att den suddiga synen skulle försvinna.

Zack gick fram till Erik med en iskall blick. Hans ögon var snövita och hyn var blek. Han hade på sig en vanlig svart jacka och jeans. Varför är han här? Zack kollade på mig, och frågade:

"Du är rätt så korkad, vet du det?" Hans ögon skiftade till svarta igen och Erik slutade se så panikslagen ut. Erik reste sig klumpigt upp, och när han såg Zack så sprang han iväg med panik i blicken. När Erik hade försvunnit försökte jag ta ett steg men så fort jag släppte husväggen höll jag på att ramla igen. Men innan jag hann slå i marken hade ett par armar fångat mig. Jag kollade upp och såg rakt in i Zacks svarta ögon. Vanligtvis hade jag backat undan men det gjorde jag inte, istället började jag bara fnittra som en femårig tjej.

"Du är full."

"Jaaaa. Det är jag." fnittrade jag bara som svar. Zack suckade.

"Kan du gå?" Jag försökte ta ett steg men en svindel kom och jag tappade balansen igen. Zack suckade igen. Sen gjorde han något som jag inte hade förväntat mig. Han lyfte upp mig som om jag inte vägde någonting och sen började gå därifrån som om ingenting. Jag var tvungen att hålla i honom om halsen för att inte ramla av.

"Vad gör du?" mumlade jag mot hans axel fastän det var rätt så självklart.

"Hjälper dig." Sa Zack samtidigt som han lämnade tomten där festen fortfarande var i full gång. Jag kollade upp mot himlen och kollade på stjärnorna som prydde den svarta himlen som ljus i mörkret. Sen sneglade jag på Zack. Han kollade inte på mig, utan han kollade bara rakt framåt.

"Varför har du inte tagit oss tillbaka till labbet? Det är väl därför du är här egentligen?" frågade jag. Zack funderade ett tag innan han svarade.

"För att jag inte vill göra det." Eh... Va? Jag trodde att forskarna hade planterat något konstigt chipp i honom som dom kunde använda för att tvinga honom att göra vad dom än ville? Det var ju vad jag läste iallafall. Zack flinade när jag frågade om chippet.

"Jag övertalade en läkare att ta bort det." svarade han som om det var självklart.

"Hur gjorde du det?" frågade jag.

"Människor har svårt att säga nej till mig."

"Är det så dina krafter fungerar?"

"Ungefär..." svarade Zack och sneglade på mig. När han såg mitt oförstående uttryck så fortsatte han med:

"Jag kan kontrollera människor. Få dom att göra vad jag vill, eller få dom att känna vad jag vill." Känna? Jaha, så det var därför Erik/Derek såg så panikslagen ut.

De följande minuterna var jag tyst. Men då kom jag plötsligt på något om Zack och fnittrade till igen.

"Vad?"

"Du ser nästan ut som en vampyr. Det endast som fattas är huggtänderna och glittret." Zack skakade bara på huvudet när jag sa det vilket fick mig att fnittra ännu mer.

Jag märkte knappt när jag långsamt driftade till sömns, men det sista jag såg innan jag somnade var Zacks mörka ögon.

Det första jag märkte när jag vaknade var huvudvärken. Det kändes som om Amy hade slagit mig i huvudet. Igen.

Med nyvakna ögon kollade jag mig omkring och insåg snabbt att jag var hemma i tv-rummet. Jag låg i soffan med en filt över mig. Jag reste mig försiktigt upp och gick in i köket eftersom jag kände lukten av mat komma därifrån. Väl inne i köket såg jag Bea som... Stekte bacon och ägg? Okej... Det var udda. Men jag såg också Damon och Cole som satt vid matbordet, dom diskuterade något men tystnade när jag kom in.

"Wow Elin... Du ser... trött ut." sa Damon efter några sekunders tystnad. Jag bara grymtade något och satte mig vid matbordet.

"Vad hände igår?" mumlade jag och lutade huvudet i handen.

"Minns du inte det?" frågade Damon.

"Jo. Det är ju därför jag frågar."

"Du, jag och Amy var på Bruces fest när Amy började... må dåligt. Så jag hjälpte henne hem. Du ville inte gå hem än så du stannade ett tag till. När jag och Amy kom hem igen så sov redan dom två..." förklarade Damon och nickade mot Cole och Bea "... så vi gick och la oss också. När vi vaknade igen på morgon så var du på soffan och snarkade som en vuxen björn."

"Jag snarkar inte!" försvarade jag mig genast.

"Joho."

"Nehe."

"Joho."

"Nehe."

"Joho."

"NEJ, DET GÖ..."

"Okej! Okej! Du kanske bör vila lite, Elin. Det gör Amy i alla fall." avbröt Cole mig. Utan att svara så reste jag mig och gick tillbaka till soffan. Soffan var nämligen närmare än vad min säng var. Jag la mig på soffan och drog filten om mig och jag blundade.

Hur kom jag hem egentligen? Mitt minne är suddigt. Jag kan bara komma ihåg små bitar av festen...

... Men varför har jag en känsla av att Zack är inblandad på något sätt?

*******************************

Jag hoppas att ni gillade det här kapitlet! Om ni gör det kan ni alltid rösta och ge en liten kommentar :)

Nästa kapitel kommer på söndag :D