D.N.A

Kapitel 29

ELIN'S PERSPEKTIV

All kommunikation med dom andra hade bryts av. Kartorna över labbet visade inte längre var dom var. Med andra ord så hade något dåligt hänt. Det kunde jag känna på mig.

"Vad hände?" frågade jag och jag kunde höra paniken i min röst. Jacks ögon var uppspärrade och nu flög hans fingrar snabbare över skrivbordet än någonsin.

"Nej, nej nej nej! Jag har förlorat kopplingen med labbets server! Men det är helt omöjligt att deras system stötte ut mig... Så vidare inte dom visste att någon hade hackat dom." Jag tänkte fråga vad han menar med att dom visste men jag hann aldrig med det innan mitt headset började spraka till. Jag såg på Jacks reaktion att hans headset betedde sig likadant. Och då hörde jag en röst. Det var inte Amys, Coles, Beas eller Damons. Nej, utan det här var en vuxen mans röst.

"Ni är verkligen naiva om ni trodde att vi inte skulle märka det. Att någon skulle hacka oss... Tja, det är något man inte hör varenda dag." skrockade mansrösten och jag kände hur jag ryste. "Men tack så mycket för att du ledde försöksperson 1, 2, 3 och 4 hem till oss."

"Jag ledde dom inte dit!" förnekade Jack in i mikrofonen. Mannen på andra änden skrattade åt honom.

"Nej, kanske inte med flit. Men utan dig skulle jag aldrig ha kunnat fånga in fyra av försökspersonerna."

"Va?!"

"Förstår du inte? Vi visade dig bara vad vi ville att dom skulle se. Vi visste att någon hackade sig in i vår server, så vi la ut ett falskt dokument med lösenord för dig att se, och sen visa det till försökspersonerna. Man behöver inte vara tankeläsare för att förstå att ungarna skulle direkt springa rakt hem igen." Jack satt alldeles tyst, besegrad. Mannen på andra sidan skrattade åt hans tysthet.

"Min plan var att få hit alla försökspersoner, även 5:an." Jag ryckte till. Varför vill dom ha mig med? Dom tror väl fortfarande att jag är kraftlös?

"Varför vill du med mig? Jag har inga superkrafter!" ljög jag.

"Jaha, då det är femman jag talar med? Vad passande. Jag vet att du har superkrafter också. Ingen på det här labbet är en idiot. Vet du vad, bara för att jag känner snäll tänker jag avslöja en hemlighet. Det fanns många andra testobjekt innan ni, dom flesta är döda och andra är i förvaring. Vi var ju tvungen att pröva några gånger. En av testpersonerna hade kraften att kopiera andras superkrafter. En intressant sak är att vi inte kan bestämma vilka krafter ni får. Så när testpersonen med kraften att kopiera andras krafter kom fram blev det en stor framgång. Hon kunde ju ha flera krafter medans andra kunde bara ha en. Men tyvärr så dog hon, men vi kunde inte gå miste om en så kraftfull sak. Så därför skapade vi en ny med samma D.N.A. Du. Men då du aldrig visade tecken på några krafter misstänkte vi att det hade blivit ett fel. Så vi tänkte avliva dig, men som tur är rymde ni iväg precis innan det hände. Och inte kort efter det visade sig dina krafter, eller hur?"  När jag inte svarade så fortsatte han bara.

"Du är värd lika mycket som dina andra vänner, tillsammans. Så då förstår du väl om att jag inte kan gå miste om såna pengar?"

"Men ni vet inte var jag är. Hur ska du då fånga mig?"

"Jag behöver inte fånga dig. Du kommer att komma hit till labbet. Och vill du veta hur jag vet det? Jo, du kommer att försöka rädda dina små vänner och då tar jag dig till fånga. men du bör skynda dig hit. Om 3 timmar kommer alla dina vänner vara på väg mot deras nya hem som vapen. Och jag kommer bada i makt och pengar. På återseende, femman." Sen bröts linjen och allt var tyst i lägenheten. Jack suckade innan han drämde in huvudet i bordet, vilket fick datorerna att hoppa till.

"Jag är en idiot! Jag borde ha vetat att dom skulle ha sett att någon hade varit inne på deras servrar. Dom såg säkert vilken ip-adress jag har och... Vad gör du?" Medans han pratade hade jag ställt mig upp.

"Jag måste gå och dom rädda dom andra."

"Nej! Lyssnade du inte på creepy man nyss? Det är exakt vad dom förväntar sig att du ska göra! Du kommer att springa rakt in i deras fälla!" Jag vände mig mot honom.

"Men vad har jag för val!? Om 3 timmar är det försent!" skrek jag. Jag vill inte skrika åt honom egentligen, men jag är bara så rädd. Rädd för labbet, rädd för vad som hände om jag inte räddar dom.

"Du kan inte fara dit själv. Du kommer bara få dig själv till fånga."

"Men vem kan hjälpa mig då?" Samma sekund som jag uttalat dom där orden insåg jag en person som kan hjälpa oss.

"Zack... Han kan hjälpa mig!" Sa jag innan jag sprang mot dörren.

"Var ska du?!" ropade Jack bakom mig men då var jag redan ute ur lägenheten.

Jag måste hitta Zack. Nu.

****************************************

Jag tror att nästa kapitel kan bli det sista. Men vi får helt enkelt se på söndag :)

Glöm inte att gilla och kommentera :D

P.S. Om du se ett stavfel eller något som du tycker är konstigt så kan du väl skriva om det i kommentarerna så att jag kan ändra. Jag läser ofta igenom kapitlet innan jag lägger ut det, men det kan lätt råka åka med ett litet fel :)