Show me love - f.s

[4]

Skolans korridorer var tomma runt klockan nio på morgonen och jag var alldeles försenad. Den här dagen hade inte alls börjat bra. Först och främst hade min väckarklocka bestämt sig för att inte ringa, sedan hade vi ingen frukost hemma, jag missade första bussen och sedan sist men inte minst var andra bussen försenad på grund av att det snöade vilket ledde till att jag kom till skolan lite senare än planerat. Jag var inte en sådan person som kom försent och när jag väl gjorde det så kände jag en otrolig skuld till vad jag hade gjort. Jag förstod mig därför inte alls på människor som försover sig varje dag och alltid kommer sent. De borde lida av extremångest - om de satt i samma sits som mig.

Jag sprang mot mitt skåp där jag hade tänkt trycka in mina ytterkläder för att sedan plocka fram det här projektarbetet som skulle göras. Det var nämligen fredag idag och på fredagar på morgonen hade jag tillsammans med min klass samhällskunskap följt med svenska efteråt. Projektarbetet jobbade vi dock med hela förmiddagen, fram till lunchen och sedan var det ordinarie lektioner efter lunch. När jag kom fram till den gröna skåplängan så stod det en person där lutad med ryggen vänd mot mig och filosoferade. Jag samlade mot till mig för att be killen som det såg ut att vara, att flytta sig en aning.

"Eh, ursäkta mig", sa jag och han flyttade sig genast, ett skåp bortåt. Jag låste upp skåpet och kastade in min väska där i och plockade fram min dator, min penna, kompendiet med instruktionerna och sedan stängde jag igen skåpet igen.

"Ey du, var ligger sal A232?" frågade killen som hade stått lutad mot mitt skåp innan. Jag själv var alldeles inne i schema-appen på min mobil för att söka upp min egen sal att jag blev alldeles förvirrad.

"Förlåt, vad sa du?" sa jag lite generat och tittade upp från min telefon. Direkt mötte jag de gröna ögonen som jag en gång hade tyckt om så mycket. Framför mig stod Felix i egen högperson och han frågade mig efter precis samma sal som jag nu var på väg att gå till.

"Jag frågade var sal A232 ligger? Har du någon aning om det", upprepade han sig snällt. Jag nickade och svalde. Det här var nog bland det pinsammaste som hade hänt mig på länge.

"Ja, jag ska dit nu jag med", svarade jag stelt. "Eh jag tror att det är dig jag ska jobba med i ett projektarbete, men det kan ha blivit något missförstånd också. Tina sa att jag skulle jobba med någon Felix och tja, det är väl bara du i trean som heter Felix?"

"Kanske", svarade han och tryckte ner händerna i fickorna på sina jeans. Stilen på hans kläder hade förändrats helt på de månaderna han hade varit borta på andra sidan atlanten. Nu var han klädd mindre streetaktigt och istället mer vanligt - som många andra killar. Han var klädd i en blå skjorta med snirkliga motiv på, ett par svarta jeans och till min stora förvåning hade han ingen keps på huvudet. Kanske var det snack om en liten mognadsfråga. Han hade kanske funnit sin identitet mer nu än innan eller så ville han bara testa på något helt nytt.

"Där har vi ju er!" sa Tina när vi kom in genom dörren till lektionen. "Ni kan slå er ner här inne eller i ett av grupprummen i anslutning till klassrummet om ni vill."

Felix tittade underligt på mig och sedan på Tina precis som att han inte förstod någonting. Fast det var ganska förståeligt. Han hade inte heller varit här när de hade haft en genomgång om vad det var för arbete vi skulle hålla på med i två månaders tid från och med nu. Artigt frågade Felix sedan Tina om vad han skulle göra då han inte verkade förstå vad det var vi skulle hålla på med. Tina pratade på och berättade om uppgiften som vi hade fått och upprepade i princip allt som hon sade till mig för någon dag sedan.

"Tack för hjälpen, vi sätter väl oss då i grupprummet", sa Felix och gick längst ner i klassrummet där det fanns en dörr ut till en samlingsyta samt tre små grupprum med varsin smartboard och whiteboard för att man skulle kunna öva inför att man skulle stå och redovisa. Felix öppnade upp en av dörrarna och visade oss in i det lilla utrymmet.

"Hur är det med lilla Jacky då?" frågade han.

"Det är bra med mig", svarade jag lite irriterad över att han kallade mig för "lilla Jacky" då jag faktiskt inte var så farligt liten. "Och hur är det med dig?"

"Jag är jävligt trött efter den långa resan från Los Angeles men annars är det väl också bra med mig", svarade han och drog på smilbanden. Jag nickade och försökte lugna ner mitt stackars lilla hjärta som slog i hundraåttio. Det störde mig lite att jag reagerade som jag gjorde - att jag nästan blev lite nervös inför att snacka med mitt ex som jag inte ens hade några känslor kvar för.