Show me love - f.s

[13]

Jag tog med mig Felix upp på mitt rum och gång på gång frågade jag honom vad som inte stod rätt till. Han svarade mig dock inte mer än att han sa viskade bakom sina tårar att han behövde mig. Att han ville att jag skulle hålla om honom och i alla fall för ett tag finnas till för honom. Vad jag skulle göra hade jag inte en aning om då jag aldrig hade varit med om något liknande tidigare men snällt bäddade jag ner honom i min säng och satte mig sedan på sängkanten bredvid honom.

Försiktigt strök jag min hand över hans panna och sedan upp i hans rufsiga hår. Han hade lugnat ner hulkandet och såg mest bara sårad ut där han låg nedstoppad under mitt fluffiga täcke. När han nästan helt hade slutat gråta torkade jag honom försiktigt under ögonen för att få bort alla de salta klibbiga tårarna som hade fått honom att bli alldeles torr.

"Felix, vill du berätta vad som har hänt?" frågade jag försiktigt. Ledset suckade han och sjönk ner ännu lite mer under täcket. "Snälla?"

"Snälla kan du bara hålla om mig", viskade han. Osäkert nickade jag och kröp ner under täcket vid sidan om honom. Hans armar virades snabbt om mina höfter när jag kröp ner under täcket bredvid honom. Han flyttade sig ännu lite närmre mig, så nära att hans andetag puffade mot mitt ansikte.

"Alltså fan, jag vet inte ens vad jag gör här men jag har ingen annan, jag har bara dig - om ens det. Alla andra har försvunnit ur mitt liv och jag behöver en klippa just nu", suckade han mellan tårarna som ännu en gång hade börjat trilla ner. Jag förstod inte riktigt vad han menade med det men jag spelade ändå med och låg med min kropp tätt pressad mot hans. Ledsna suckar flydde hans läppar och det syntes på honom att han besvärades av att han faktiskt befann sig här hos mig och inte hemma hos någon av hans "riktiga" vänner.

"Shhh, jag är här och du behöver inte oroa dig, inte just nu", svarade jag och lade hans huvud mot mitt bröst. Jag var ingen expert på att trösta folk, det var knappt så att jag hade kunnat trösta min lillebror när han hade trillat och slagit sig.

"Jag känner mig bara så jävla ensam", mumlade han snyftandes.

"Du är inte ensam Felix, du har mig och jag tänker inte lämna dig. Jag är här med dig och jag dömer dig inte om du gråter eller är ledsen. Jag förstår dig", tröstade jag honom. "Vill du berätta för mig vad som har hänt?"

"Det är Alida, h-hon nej jag v-vill inte ens prata om det." Hans spruckna röst krossade nästan mitt hjärta. Det gjorde ont att veta att han mådde dåligt och att han var ledsen över något som Alida hade gjort mot honom.

"S-sen O-o-oscar h-han hatar mig", fortsatte han samtidigt som tårarna rann som två floder över hans kinder. Försiktigt vinklade han upp sitt huvud så att det inte längre låg mot mitt bröst, som var alldeles blöt av hans tårar. Snabbt lade han sina händer för ansiktet för att jag inte skulle se hans rödgråtna ögon.

"Shh", försökte jag tröstande inte för att jag visste om det hjälpte.

"Du kan sova här, jag går och hämtar en madrass i min brorsas gamla rum så sover jag på golvet", viskade jag och strök honom på pannan, nästan enda mot hårfästet, som var det enda som inte doldes av hans händer. När jag reste på mig och började gå mot dörren så tittade jag bak på honom där han låg i min säng och jag kunde inte undgå att tycka mer än synd om honom.