Show me love - f.s

[40]

Jackys perspektiv:

Efter ett flertal försök till att få Felix att stanna så hade han tillsist bestämt sig för att göra det för min skull. Jag hade tagit till med alla taktiker jag kunde för mitt första försök - genom att kyssa honom var inte tillräckligt. Han tvekade på att det jag sade var sant och sedan hade han börjat packa sina väskor ännu snabbare än innan. Det som fick honom att stanna var att jag sade att det var viktigt för mig att ha honom här, precis som det var lika viktigt för min mamma och min lillebror. Att han var som en i familjen och att vi ville ha honom här med oss. Han tyckte att det var mer relevant än mitt hastiga drag att jag tyckte om honom. Sanningen var dock den att jag gjorde det men jag visste inte i vilken utsträckning.

Nu satt vi ute på balkongen iklädda ytterkläder, invirade i våra täcken, flera filtar och drack varm choklad. Felix sade inte så värst mycket, han satt mest och tittade ut i ingenstans. Varje gång jag försökte öppna munnen och säga något så hyssjade han mig och påstod att vi skulle ta vara på den lugna stunden. Jag kunde inte säga emot honom då jag visste att han var kapabel till att fly vilken sekund som helst, därför förhöll jag mig till hans lagar och regler. Det var lika bra för att inte skapa ett tredje världskrig här hemma.

Utomhus var det ganska kallt men det var mysigt att sitta invirad under samma täcke som Felix. Det fick mig att påminnas lite om de mysiga stunderna i vårt tidigare förhållande. När jag tänkte på dem kunde jag inte undgå att sakna det lite. Jag saknade att ha någon som man kunde dela kärlek med. Den känslan hade jag inte känt tidigare, jag hade inte känt att jag saknade att ha ett förhållande. Tidigare hade jag bara förknippat förhållanden med brustna hjärtan, bråk och ledsna stunder. Nu kände jag inte den känslan längre, jag kände mig mer redo för något nytt, eller påbörja något gammalt igen.

"Var det sant det du sa tidigare?" Felix röst var lågmäld så det var knappt att man hörde det han sade. Jag tittade lite fundersamt på honom precis som att jag inte förstod vad han menade. Saken var den att jag precis visste vad han menade men jag ville dra ut på det hela lite så att jag kunde få tänka igenom vad jag skulle säga.

"Vad?" undrade jag och lade mitt huvud på sned. Han rullade med ögonen, precis som att han såg igenom mitt lilla skådespel.

"Det du sa innan om att du tycker om mig", sa han lugnt utan att visa några som helst känslor i rösten. Jag nickade långsamt och tittade ner på mina händer som låg om den varma koppen med choklad. Det kom rök från chokladen eftersom att den var betydligt mycket varmare än luften utanför. Långsamt vände jag min blick mot Felix igen och fortsatte nicka. Koppen med det varma innehållet ställde jag på balkongens trägolv samtidigt som jag fokuserade enbart på Felix gröna ögon.

"Eller sa du det bara i all hast för att ha mig kvar här?" fyllde han i. Hans blick sade att han inte litade på mig det minsta, vilket jag kunde förstå. Efter allt vi hade gått igenom var det kanske inte det lättaste att lita på varandra.

"Felix, jag tycker om dig. Allt det jag sade tidigare var sanning. Jag har tyckt om dig hela tiden men har försökt ignorera mina känslor för dig. Istället för att hålla dig nära så har jag föst undan dig för att jag har varit rädd för ett förhållande. Jag har varit rädd för att bli lika förstörd som jag blev tidigare och det var delvis mitt fel att det blev som det blev förra året. Hade jag sagt till så hade vi kunnat rätta till det som behövdes istället för att gå skilda vägar", började jag och tog ett djupt andetag.

"Så klart har jag tvekat på oss flera gånger och jag har hatat dig så många gånger men fortfarande så känner jag att det finns en gnista mellan oss. Hade jag inte tyckt om dig hade jag för länge sedan gjort mig av med dig - jag hade bytt partner på grupparbetet, inte låtit mamma övertala dig att följa med hit och i princip inte låtit något av det här hända. Jag hade helt och hållet ignorerat dig. Som jag sade, jag har bara försökt ignorera mina känslor men insett att det nu är helt kört, att det inte går längre", avslutade jag och gav honom ett svagt leende. Han nickade bara och vände sedan ut blicken mot de snötäckta taken som man kunde se från vår balkong. Några träd här och var fyllda med snö fanns det också men det var ytterst få. Tystnaden från hans sida gjorde mig lite orolig. Tänk om han inte kände detsamma för mig längre.

"Som du vet så tycker jag också om dig", sa han försiktigt kort senare. "Jag har alltid gjort det och kommer alltid göra. Jag trodde att Alida var min första kärlek men jag kan inte påstå att det var någon kärlek däremellan eller jag trodde det men sedan träffade jag dig och då hände något. Då upplevde jag kärlek för första gången. Du gör mig lycklig men ändå så irriterad, ledsen och frustrerad. Du får mig att plocka fram alla mina sidor, både de bra och de dåliga. Du har gett mig så mycket, speciellt insikt i mitt liv och vad som är viktigt för mig själv. Du har lärt mig att man ska gå sin egen väg och inte falla för allt det alla andra säger att man ska göra eller tycka om."

"Jacky, du är en fantastisk människa och jag älskar dig. Jag älskar dig för att du är du och för att jag alltid kan vara mig själv i ditt sällskap. Jag älskar dig för att du får mig att känna mig trygg och för att du får mig att skratta och må bra som ingen annan människa har fått tidigare", avslutade han och bet sig löst i underläppen.

"Felix...", sa jag utdraget. Allt det han hade sagt hade gjort mig generad.

"Jag älskar dig Jacky", förtydligade han och ställde ifrån sig koppen, precis som jag hade gjort innan. Han drog en hand genom mitt hår och pussade mig sedan ömt på pannan.

"Jag älskar dig med Felix", sa jag med ett leende och mötte hans glittrande gröna ögon med min blick.