Show me love - f.s

[24]

Paula satt framför mig i skolmatsalen och åt av den torra leverbiffen som serverades tillsammans med potatis och lingonsylt. Jag hade berättat för henne om hela den här grejen kring Felix - om hans kärleksförklaring på instagram och sedan om bilturen till och från Arlanda och SAS kontor som hade gått av stapeln igår. Hon tyckte precis som jag att han var lite oklar. Eller rättare sagt, väldigt oklar. En annan sak som hon tyckte var att jag skulle vara på min vakt eftersom man aldrig visste med honom. Han var nämligen inte bara oklar utan också väldigt oberäknelig. Egentligen var det ingen nyhet för mig att han var oberäknelig, det hade han varit sedan långt tillbaka i tiden och till och med när vi var i ett förhållande så kände jag att jag inte kunde lita på honom fullt ut.

När vi hade suttit och pratat ett tag, ventilerat om allt möjligt och diskuterat mitt förhållande så kom huvudpersonen i vårt snackande och satte sig bredvid oss vid bordet. Både jag och Paula tittade konstigt på honom - likt många andra i den här matsalen. Ingen brukade få för sig att sitta med mig och Paula, speciellt inte vid mig och det spelade ingen roll var på hierarkin man befann sig, man satte sig inte bredvid oss.

"Felix, varför sitter du med dom där töntarna?" skrattade en av hans äckliga vänner som inte hade något annat för sig än att stå utanför skolan och röka och köra epa. Han var en av de där killarna som trodde att han var något - när han egentligen bara var en liten vidrig kille med dålig kvinnosyn.

"Jag måste snacka med min tjej lite", svarade han och precis när han sade det var jag på väg att dricka av vattnet jag hade i glaset. Snabbt tog jag glaset från mina läppar och slog ner det i bordet.

"Din tjej? Nej nu gick du för långt Felix", morrade jag irriterat.

"Vem tror du ens att du är? Kommer här och slänger ur dig en massa skit, väx upp snälla", suckade Paula och vände blicken på honom. Felix verkade inte alls bry sig, han rullade bara med ögonen nonchalant och fortsatte att äta av sin mat.

"Du är så jävla vidrig och så jävla äckligt falsk", fnös Paula.

"Kommer från rätt person. Ska vi minnas vad du sa i Åre om Jacky? Ska vi tänka tillbaka lite på vad fan du har gjort mot henne och sedan jämföra det med vad jag har gjort. Gumman, kom ner på jorden", skrattade Felix till. Själv satt jag stum bredvid. Visst, Paula hade gjort en del saker som hade ärrat mig men även Felix hade gjort saker som också hade satt spår i mig.

"Men snälla ge dig nu, vi har löst vårt. Väx upp någon gång." Argt reste Paula sig från stolen och tog sin tallrik, sina bestick och glaset för att gå bort till disken.

"Kommer du Jacky?" frågade hon.

"Du kan gå, jag måste snacka med Felix om en sak men jag kommer sen", svarade jag och flackade med blicken mellan henne och Felix som satt på stolen bredvid mig. Det enda svaret jag fick från Paula var en enkel nickning innan hon försvann iväg med attityd i stegen mot diskrummet där man lämnade sina tallrikar. Tröttsamt lutade jag mig mot väggen och tittade drygt på Felix.

"Det här håller inte seriöst", sa jag.

"Vad menar du med det?" frågade han och lade ner gaffeln som han innan hade spetsat en leverbiff med. Bekymrat lade han sin haka mot sin handflata och tittade på mig med sina ledsna ögon. Han gjorde alltid till sig så ofantligt mycket och spelade på att han var mycket ledsnare än vad han egentligen var, vilket irriterade mig hela tiden. Kunde han inte bara vara normal någon gång?

"Du kommer och säger en massa skit, sen är jag helt plötsligt din flickvän, sen är vi inte ens vänner, sen kan du inte förklara dig, sen är du kär i Alida. Bestäm dig för gudsskull! Jag pallar inte med dig", svarade jag och började samla ihop det jag skulle ta med mig till diskrummet.

"Vi kan snacka efter skolan om du vill det", föreslog han.

"Visst, men det är din sista chans, sen ger jag upp", mumlade jag och gick iväg.