Show me love - f.s

[2]

Jag satt på den iskalla bänken i busskuren och väntade på att bussen till skolan skulle komma. I mina öron hade jag mina hörlurar instoppade och lyssnade på någon gammal deppig kärlekslåt. Varför jag lyssnade på musik om obesvarad kärlek hade jag själv nästan ingen aning om. Jag var inne i en sådan period i mitt lyssnande av någon anledning och det var inte av den anledningen att jag hade fått mitt hjärta krossat. Kanske lite i höstas då jag hade insett att Felix hade kommit över mig så lätt som han hade gjort. Men det hade jag kommit över för länge sedan.

Den röda bussen rullade in vid min hållplats och snabbt trollade jag fram mitt blåa busskort för att trycka den mot kortläsaren när jag kom in innanför dörrarna. Suckandes ställde jag mig i den lilla klumpen som hade bildats utanför dörren till bussen och väntade på att få komma på. Så klart hamnade jag sist på bussen och fick därför hålla i mig medan jag traskade på längre bak i bussen för att finna mig en plats att slå mig ner på. När jag hade gått igenom nästan hela bussen hittade jag ett tomt ensamt säte där jag slog mig ner mot fönstret. Min väska ställde jag på sätet bredvid och tänkte inte flytta den förrän det kom någon och bad mig att ställa ner den på golvet.

Bussresan från min hållplats till skolan tog egentligen inte så värst lång tid utan bara ungefär tjugominuter. När man satt ensam kändes det dock som timmar, i alla fall för mig eftersom det inte hände något speciellt. Det var alltid så när man åkte bussen helt ensam utan att ha någon att prata med. Tidigare, under förra våren brukade jag ibland åka tillsammans med Felix och då gick tiden på bussen betydligt mycket snabbare. Han hade alltid en massa att berätta om och historier att tala om för mig. Med honom hade jag nästan alltid det kul, därför gick även tiden snabbt.

Väl framme vid skolan gick jag mot den västra entrén in för att sedan vandra vidare bortåt mot min korridor som låg åt det hållet. På vägen mot mitt skåp där jag skulle plocka ut mina svenskaböcker, eftersom svenska var den första lektionen idag, så träffade jag på Paula min föredetta bästa vän som jag på senare tid hade börjat umgås en aning med.

Vi två hade haft det ganska kämpigt ihop. Hon hade svikit mig och begått en av de största brotten en vänskap emellan - hon hade legat med killen jag var tillsammans med. Nästan direkt efter jag gjorde slut med killen, Matthias som han hette så blev dem tillsammans. Snabbt bröt jag kontakten med henne, blockade hennes sociala medier, nummer och allt vad det nu var för att slippa henne och hennes svek. Nu hade hon dock börjat på min skola och vi kunde inte ignorera varandra. Hennes förhållande med Matthias hade inte heller hållit så länge, därför var det inget att riktigt haka upp sig på. Han var ändå inte en bra kille hade jag nu på senare tid konstaterat.

"Har du hört att Felix är tillbaka på fredag?" var det första hon sade till mig när vi möttes i korridoren. Jag vände mitt huvud åt vänster och tittade på henne med en ledsen min och nickade.

"Jag vet, jag ska jobba tillsammans med honom på ett projektarbete som ska vara i typ åtta veckor. Fattar du det? Åtta hela veckor ska jag vara tvungen att arbeta ihop med honom", suckade jag och hasade upp min axelbandsväska ännu lite till på min axel.

"Vänta va?" nästan skrek Paula till och stannade oss i den stora korridoren där det passerade människor till höger och vänster. Det var fullt med ungdomar överallt, bärandes på böcker och datorer till sina lektioner som kunde vara varsomhelst i den stora skolan. Min klass var egentligen den enda som höll sig runt samma korridorer och slapp springa runt i hela skolan för att hitta rätt till lektionerna.

"Ja, det kommer bli så jävla stelt", mumlade jag och började knäppa upp min svarta vinterjacka. Vantarna som jag hade haft på mina händer lade jag ner i min väska och jag förberedde mig så gott som det gick för att slänga in allt i skåpet när jag skulle komma dit.

"Men hallå, du var väl tillsammans med den där killen?" sa hon och satte fart på stegen igen. Vi svängde till vänster för att gå in i korridor A, där jag höll till för det mesta. Mitt skåp låg längst ner i korridoren och som tur var hade jag överskåp. Jag tyckte nästan synd om de stackarna som hade skåp nere för alla som hade skåp uppe, exempelvis jag, stod gärna länge vid skåpet och plockade grejer hit och dit.

"Ja och det är det som kommer bli stelt. Jag har inte snackat med honom sedan vårt uppbrott för han har låtsats att han inte har känt mig - att det vi hade aldrig hände. Det enda vi har sagt till varandra har varit typ "förlåt" när vi har råkat stött in i varandra eller så", svarade jag och låste upp det gröna, alldeles nymålade skåpet. Precis som inne i klassrummet jag hade befunnit mig i under gårdagen, hade byggprogrammet gjort om våra skåp. De hade renoverat nästan alla skåpen i den här korridoren och skulle även fortsätta längre fram med ännu fler renoveringsprojekt.

"Nej usch vad stelt, skulle aldrig vilja göra något med mitt ex, fyfan", sa Paula nästan skräckslaget.

"Men du, nu måste jag kila till min lektion men vi ses på lunchen klockan halv tolv." Stressat flackade hon med blicken mellan sitt armbandsur på armen och mig, samtidigt som hon försökte att se så medlidande ut som möjligt.

"Vi gör det, måste ändå gå till svenskan nu", svarade jag och plockade fram de blåa böckerna som tillhörde svenskan.

"Och du, jag lider verkligen med dig. Kan inte vara så kul att tvingas vara med sitt ex sådär", sa hon innan hon försvann iväg i korridoren med hennes silverblonda hår guppandes upp och ner.

---------
Har ni några önskningar på vad som ska hända i framtiden? Vad Felix och Jacky ska göra? Jag skulle behöva lite idéer då jag just i detta nuet skriver på kapitel 20 (i utkast). Skulle vara snällt om ni kom med några idéer :)