Jag stirrade på skallen i min hand och tog några djupa andetag. Var lugn nu Bella, mumlade jag till mig själv innan jag släppte skallen på marken. Jag tittade ner och inspekterade det nu nästan helt framgrävda skelettet framför mina fötter, som jag hade lyckats gräva fram.
Plötsligt snurrade min hjärna till, och allt blev svart innan en slags tanke spelades upp i min hjärna. Jag kunde inte tänka bort den, utan var tvungen att låta den spelas upp. Jag såg gläntan, fast uppifrån. Jag såg mig själv, skelettet framför mig, och kullen. Sedan såg jag ungefär 7 stycken andra lita dana konturer i mossan. Och sedan slocknade "videon" och jag såg jorden från mitt egna perspektiv just nu. Vad var det för konturer? Det kunde ju inte gärna vara mera...Eller?
Jag tappade plötsligt kontrollen helt, och sprang okontrollerat fram till en av konturerna och började gräva med okända krafter. Ett annat skelett blev synligt framför mig. Och ett annat, och ett annat, och ett annat. Det sista låg nästan vid kullen. När jag äntligen kunde kontrollera krafterna, så satte jag mig upp och försökte att andas igen. När jag äntligen kunde det, så ställde jag mig sakta upp och lutade mig mot kullen med en duns. Då hörde jag att något skramlade till. Jag ryckte till. Jag kunde inte ha trampat på något, för det låg inga burkar eller något runt mig. Men vad var det då? Jag började att gå runt kullen för att se om något djur kanske hade fastnat i någon fälla eller något. När jag hade gått ungefär 3 meter runt, så såg jag något på själva kullen. Det var något som såg ut som en trävägg. En väldigt gammal och ganska rutten. Men vänta lite. ..
Jag kisade med ögonen och gick närmare. Jag tog upp en mellanstor, ganska spetsig sten från marken, och började att skrapa med den på träet. Men sedan märkte jag ett litet hål, och sedan ett rostigt metallhandtag breda ut sig under den bortskrapade mossan.
Det var en dörr..
YOU ARE READING
Bortglömd under mossa
SpiritualBella har alltid dragits till skogen, utan att hon vet varför. Lugnet och friden är speciell. Hemma är det alltid fullt upp och aldrig tyst. Och när hon en dag nästan går vilse i skogen så hittar hon något som igentligen borde vara borta, men nej...