Bortglömd under mossa

Bortglömd under mossa del 13 (sista delen)

Men efter att mamma kommit in i köket, hittat hennes ägodel på golvet. Livlös, ringde hon ambulansen och jag överlevde sorgligt nog. Jag har inte gjort några sådana försök mera utan bara skärt mig. Mamma har slutat bry sig, det är enligt henne patetiskt. Så på det sättet kände jag igen mig, men varför var jag här idag? Jag hade inte försökt ta självmord utan var bara ute i skogen. Det var efter allt blev svart, som jag vaknade upp här.

Jag hade ju inte gjort något och jag ville så gärna veta vad som hade hänt. Mamma suckade och tittade på mig med sorgsna ögon, som om jag skulle dö eller något. Steg hördes bakom den vitmålade dörren och snart ryckte någon i handtaget för att sedan gå in. Denne någon var en sjuksköterska jag sett några gånger tidigare men aldrig fattat vem han var. Vi talades aldrig vid, utan bara befann oss i samma rum. Han hade en vagn med sig, och på vagnen stod den lilla flaskan jag hittat tidigare i skogen.

Jag tittade länge på flaskan, och sedan upp på honom. Han hade en liten namnlapp på vänstra sidan av sin sjukhusvita tröja. Jag kunde inte riktigt läsa vad det stod, utan tittade ner i golvet. kände mig plötsligt illamående. Allting snurrade och de sura uppstötningarna blev allt fler och fler. Mina ögon tårades och jag började att spy blod. Det började som lite näsblod, och sedan rent blod som kom genom munnen. En maskin på bordet bredvid mig började pipa och mamma började skrika hysteriskt.

Den manliga sköterskan sprang fram till mig och lade sin hand över mitt hjärta som slog långsammare och långsammare, likt i skogen för bara några timmar sedan. Allt gick så fort och jag kunde inte tänka klart. Mina ögon blev svarta och ljuset släcktes. Allt jag hörde var snabba fotsteg, skrikande röster som tillhörde mamma, och maskinen som slutade låta. Ett långt pip tonade ut och jag föll ner i sängen, likblek men fortfarande kokhet inombords. Jag kämpade med att hålla mina ögon upp och hade absolut ingen aning om vad som hände. Allt gick på sekunder. Mammas skrik blev värre och sedan blev det alldeles tyst. Alla stod still runt mig, och kunde inget göra.

Mitt sista ögonblick var inne. Och över. Nu står jag här. Påväg till det jag längtat efter i åratal. Pappa, här kommer jag