En snabb svart skugga flög förbi mig och ett swischande ljud. Jag frös och hjärtat slutade att slå. Det enda jag hörde var mina egna svaga,svaga andetag som sakta tonade ut och blev färre och färre, tunnare och tunnare. Den snabba doften spred sig och det gick inte att beskriva den. Så konstigt luktade det. Jag hade för några sekunder sen ögonen på lövet jag skulle plocka upp, men nu stirrade jag tomt framför mig, fortfarande framåtlutad.
Den snabba rörelsen jag kände på slutet av ryggen, försvann. Men känslan av handen och fingrarna stannade. Jag bara stannade upp. Sedan föll jag. Föll ner. Det kändes som flera hundra meter, innan jag slutligen träffade marken. Jag bara låg där. Ögonen stängda och ansiktet begravt i mina kalla händer. Benen tätt intill magen, och jag bara skakade.
Röken,som jag förut trodde bara var en doft, tätnade runt mig och blev allt tjockare. Hjärtat hade sakta. men säkert börjat att slå igen. Och även om jag blundade, så såg jag en gestalt cirkulera runt mig. Jag hade aldrig känt ett sådant lugn. Allting var knäpptyst, och det enda som hördes var mina svaga,svaga andetag. Men nej, nej nej nej. Det var inte jag. Min mun var ju stängd. Jag kunde känna mina läppar pressade mot varandra. Det kunde inte vara jag.
Andetagena rörde sig runt mig, i samma takt som den svarta skuggan. Jag vågade inte öppna ögonen eller sätta mig upp. Och nu insåg jag. Jag hade blivit galen. Det finns väl för fan inga skelett i vanliga skogar. Inga gömda jordkällare. Inga andar. Jag kände mig så dum. Jag ville bara hem till mamma. Känna både hennes och pappas armar runt mig. Mammas hand som smeker min rygg och pappas trygga armar. Att det var möjligt att sakna någon så mycket. Jag blev plötsligt varmare och varmare för varje sekund som passerade och jag slutade att skaka. Ett ljus spred sig runt mig och mina ögon värkte, även om de var stängda. Ljuset blev starkare och starkare. Sedan svartnade allt igen och mina andetag försvann. Jag slutade att röra mig och låg bara still. Väntade på ögonblicket
YOU ARE READING
Bortglömd under mossa
SpiritualBella har alltid dragits till skogen, utan att hon vet varför. Lugnet och friden är speciell. Hemma är det alltid fullt upp och aldrig tyst. Och när hon en dag nästan går vilse i skogen så hittar hon något som igentligen borde vara borta, men nej...
