Min rygg värkte och mitt hjärta slog som om det skulle spricka. Mina ögon kändes ihoplimmade och torra, medans resten av kroppen var genomvåt av svett. Eller jag visste inte säkert att det var svett, jag kände bar den sura doften runt min kropp. Jag ville bara kräkas. Jag hade ingen aning om var jag befann mig, men skulle förmodligen få reda på det om jag öppnade ögonen. Men det gick inte. Jag försökte så mycket jag kunde, men det var hopplöst.
Jag kände plötsligt något riktigt vasst tryckas in i min arm och jag skrek till. Ögonen öppnades av sig själv och jag kisade med dem. Allt var så ljust. Lamporna lyste rakt mot mig och de vita väggarna lika så. När mina ögon sakta började vänja sig vid allt, så vred jag mitt huvud sakta åt höger, för att kolla vad som stuckit min arm. Det enda jag såg var något pyttelitet och smalt som stack ut. I änden satt det en skarpt röd sladd. En nål. Dropp. Plötsligt vaknade jag till helt. Var var jag? Jag vred huvudet åt höger, och struntade i den enorma smärtan som skapades. Någon satt där. Eller nej, några. Den längsta satt närmast mig. En vit tröja, jeans. Mamma! Jag kände tårarna komma krypandes och allt blev suddigt. Det kan inte vara möjligt. Jag var ju i skogen nyss och nu...ett sjukhus. Och mamma satt bredvid mig. Och bakom henne stod Elias. Min bästa kompis. Jag vet inte varför, men jag började gråta. Mamma ställde sig upp och böjde sig fram för att krama mig. Hon la sina varma armar runt mig, och jag la mitt huvud på hennes axel.
YOU ARE READING
Bortglömd under mossa
SpiritualBella har alltid dragits till skogen, utan att hon vet varför. Lugnet och friden är speciell. Hemma är det alltid fullt upp och aldrig tyst. Och när hon en dag nästan går vilse i skogen så hittar hon något som igentligen borde vara borta, men nej...
