Bortglömd under mossa

Bortglömd under mossa del 12

Jag kände hennes alldeles speciella doft, och hennes röst mot min kind. Allt kändes plötsligt mycket bättre. Jag släppte sakta armarna om mamma, och satte mig upp i sängen. Jag kollade mig om igen, och nu blev jag inte lika bländad. Nu är jag helt säker på var jag är. Sjukhuset i stan. Och jag var säker på det, så många gånger som jag har varit här. Och sådana tillfällen glömmer man inte. Senast var för kanske en månad sen. Jag ville inget annat än vad jag tänkte då, den dagen. Bara träffa pappa. Jag visste att det var omöjligt, men inte då. Jag hade haft en seriöst verklig dröm den natten, och jag ville vara med honom så mycket att det värkte hela kroppen.

Mamma var inte hemma den dagen och vi hade bråkat hela dagen, så jag förstod att hon ville vara ensam. Jag var helt ensam. Jag gick runt i den lilla lägenheten vi då bodde i, och tänkte på honom. Mamma hade satt upp bilder på honom i köket, men jag undvek alltid att titta på dem, för att inte börja gråta. Men just då var det o möjligt. I 2 år hade jag levt såhär. Han kämpade in i det sista, men cancern tog hans liv. Ända sedan den hemska dagen, har jag ändrat mina tankar om vad som händer efter döden.

Först blir allt svart, och sedan träffar man alla man känner som har dött. Sedan blir allt svart igen. Då, den månaden,den dagen trodde jag verkligen på det. I 2 jävla år, hade jag levt med den värsta jävla depressionen som fanns. Att jag inte fick säga hejdå. Alla stod runt honom. De sista minuterna han levde. Han kunde knappt hålla ögonen öppna. och jag fick inte fram ett ord. Plötsligt började en maskin pipa. Hans ögon stängdes, hans andetag tonades ut och han blev blekare. Sedan var han död, och jag bara stod där som förstelnad. Och enda sen den dagen, har jag försökt att träffa honom. Sömntabletter, överdoser, öppna vrister. Men inget funkade. Men just den dagen, för en månad sen, så orkade jag inte mer. Jag föll ihop på golvet. Skakande och trött började jag att gråta och den värsta mental breakdown'en jag nånsin hade haft och förmodligen skulle få, började.

Och den slutade inte heller. Nya tårar kom hela tiden. Utan att tänka, sprang jag fram till kökslådan, fortfarande med tårar som rann likt floder längs mina kinder, tog jag upp den största och vassaste kniven jag hittade, tittade en kort stund på mina andra cuts som täckte båda mina armar, placerade kniven på handleden, tryckte till och kände allt blod börja rinna ut, och drog kniven snabbt åt sidan. Jag pep till när den obehagliga känslan slog till. Sedan föll jag ihop, i samma stund som jag hörde ytterdörren öppnas. Efter de sekunderna så blev allt svart, och jag var helt säker på att jag skulle dö.