Han som avvisade mig

1. Mate

Angelicas POV

    Beep.

    Beep.

    Beep.

    "Håll käften!" väser jag och slår ut med handen mot väckarklockan som inte vill sluta pipa. Men av misstag träffar jag den istället och den faller ner på golvet. Mina svordomar är höga när jag öppnar ögonen mot mörkret. Klockan är nu 04:40 och det är dags att göra frukost till flocken. Vilken plåga! Snabbt går jag upp ur sängen och stänger av larmet och tar på mig mina renaste kläder innan jag tassar mig till köket.

    Jag öppnar kylskåpet och suckar. Vi måste köpa mat. Men jag tar fram bacon, ägg, de grönsaker vi har och mackor. Snabbt sätter jag igång.

    "Äntligen mat!" muttrar Elina när hon kommer in i köket med sitt översminkade ansikte. Jag sneglar mot klockan och ser att den är sju på morgonen och inser att alla kommer snart ner. Jag ger Elinas tallrik som hon tar emot med ett flin, men när jag vänder mig om, hör jag ett välbekant krasch. Förskräckt vänder jag mot mig Elina som stirrar med ett ondskefullt flin.

    "Nej men se vad du gjorde nu! Du sabba ännu en tallrik och höll på att kasta maten på min dyra tröja!" skriker hon och backar dramatiskt, det dröjer inte ens någon minut innan jag hör fötter springa hitåt. Skräcken griper tag i mig när jag ser ner på röran på golvet. Snabbt kastar jag mig ner på golvet för att ta rätt på det innan de kommer in, men misslyckas helt.

    En hand griper tag i mitt hår som får mig att pipa av smärta och stirrar in i ett par välbekanta blåa ögon som tillhör min bror Anton. Som vanligt så är ansiktet vridet i vrede när han stirrar ner på mig. Tårarna börjar rinna långsamt nerför mina kinder men han bara slår mig på kinden så hårt att jag måste vända på huvudet.

    "Inte en bra start på sin födelsedag eller hur bitch?" skrattar han och kastar ner mig på golvet. Japp, det är min födelsedag och trots han hatar mig så håller han koll på när jag fyller. Idag är min 16 årsdag och det betyder också att jag kan hitta min mate. Min mate är han som är min like, han är gjord för mig lika mycket som jag är gjord för honom. En själsfrände med andra ord.

    Jag böjer mig ner för att plocka ihop röran och tar ett djupt andetag och känner en helt underbar doft. En blandning mellan skog och barr. Jag lyfter försiktigt blicken och ser mig omkring i köket, men ser ingen annan än Anton och Elina som sitter och hånglar vid köksbordet.

   När det är rent på golvet ställer jag mig upp och vänder mig om för att fortsätta med maten, när jag krockar med en vägg. Förbluffat ser jag upp och möter ett par gröna ögon. Jag har nog aldrig sett såna djupa gröna ögon förut och jag vet att det är han. Min mate.

    Men sen knackade verkligheten på.

    Nej, nej, nej, nej, nej, nej! Det här kan inte vara sant! Hur kan ödet vara så grymt? Det här är inte möjligt! Men jo, jo det är det. Jag känner hur min varg Kayla försöker få kontrollen men jag knuffar undan henne. De ögon som jag stirrar i tillhör inte mindre än Alpha Alexander. Min största mobbare.

    Hans ansikte blir chockat och äcklat när han ser på mig. Han säger ingenting men gör en gest för mig att följa efter honom. Jag går tveksamt efter och stirrar ner på golvet men jag kan känna de heta blickarna i ryggen av mina flockmedlemmar. Alpha Alexander griper tag i min arm och drar in mig i en garderob. Chockat flämtar jag till när gnistorna flyger när han nuddar mig.

    "Det här har aldrig hänt." säger han och jag tittar förvirrat på honom.

    "Vad har inte hänt?" frågar jag och innan jag hinner reagera så är jag hårt tryckt mot väggen med en ilsken Alexander framför mig.

    "Jag, Alpha Alexander Björk från Red moon, avvisar dig, Angelica Lindholm, som min mate." morrar han tyst ut och jag känner tårarna rinna nerför mina ögon. Det enda hoppet jag hade nu är helt försvunnet. Nu har jag inget i detta liv som bryr sig om mig.

    "Men du ... vi är mates!" säger jag och drar bort de irriterade tårarna, medan jag stirrar på honom. Han har inte rört en min men långsamt börjar ett leende krypa fram, tills han flinar brett. Han lutar sig närmare och jag kan känna hans andedräkt mot min hud.

    "Inte nu längre." med det så är han försvunnen. Han lämnade mig ... Han ... Vi ... vad ska jag göra nu? Jag tittar smärtsamt på den stängda dörren som min mate gick igenom – nej, min ex mate.

    "Vi flyr, Angelica. Vi förtjänar inte det här." viskar Kayla, min varg, och jag känner smärtan stråla inom mig. Det känns som att hela hjärtat blev ut rivet när han gick. Den brännande smärtan inom mig får jag nog leva med, tänker jag bittert.

    "Angelica? Vi måste fly. Lita på mig Angelica." mumlar hon igen och denna gång så nickar jag. Ikväll. Ikväll ska mitt liv förändras.

~

När alla har ätit frukost och gått för att göra ... vad de nu ska göra, går jag snabbt upp till mitt rum och packar. Förvånande nog så är mitt rum ett vanligt rum i korridoren tillsammans med de andras, och inte på vinden eller källaren. Jag packar snabbt i de kläder jag har och lite mat till resan. Sen tar jag fram papper och penna för att skriva ett brev som de säkert inte ens läser.

    Eftersom jag inte får göra någonting på dagarna så måste jag stanna i mitt rum och det är det enda jag kan göra. Jag har ingen dator, mobil eller tv. Alpha Alexander tyckte inte att vi skulle slösa flockens pengar för en tv till mig. Jag går fram till fönstret och tittar ut. Där ute springer småbarn och leker tillsammans. Föräldrar går omkring och har kul medan jag får sitta här inne. Jag ser min bror Anton och Alpha Alexander, och jag tittar extra noga på min bror.

    Det är troligt att jag aldrig kommer tillbaka och det här blir sista gången jag får se honom. Jag memorerar hans ansikte med hans bruna hår och blå ögon. Hur han ler mot sin Alpha och bästa vän – mot min mate. Min blick dras mot Alpha Alexander och memorerar hans ansikte. Om jag har tur så kommer jag aldrig träffa honom igen. Hans svarta hår som blåser i vinden, hur hans gröna ögon ser sig vaksamt omkring medan han lyssnar på Anton.

    Jag gömmer mig innan någon av dem märker mig i fönstret. Nu är det bara att vänta tills alla har gått och lagt sig.

~

Tiden har gått så långsamt men nu är det dags. Klockan är två på natten och jag vet att alla nu har gått och lagt sig. Jag tassar försiktigt mot mitt fönster och undviker alla gnisslande plankor. Min påse med kläder och mat håller jag i handen när jag öppnar fönstret och blickar ner. Ingen är under fönstret men jag vet att partrollen är här någonstans. Det gäller att klara mig förbi dem innan jag är fri.

    Jag slänger ut påsen och när jag hör den träffa marken med en låg duns, hoppar jag. När jag nuddar marken skiftar jag till min vita varg och plockar upp påsen. Att ha kläder och mat i en påse är deprimerande jag vet. Snabbt börjar jag springa och är noga med att undvika andra vargar som skulle stå mellan min frihet.

    På något sätt klarar jag mig och snart springer jag ut ur hans territorium. Jag är fri.

    Nu kan mitt nya liv börja. Det liv jag har längtat efter.