Han som avvisade mig

3. Black moon

Angelicas POV

Jag vaknar av att någon skakar mig i axeln.

    "Hallå? Tjejen?" hörs en mörk röst och när jag öppnar ögonen blir jag bländad av ljuset. "Öppna ögonen!" fräser rösten igen och när jag gör det märker jag att ljuset har blivit svagare. Det första jag ser är en brunhårig kille som står lutandes över mig. Hans ögon är gröna och oron syns klart. Vem är han?

    Jag öppnar munnen för att prata men får inte fram ett ljud. Min hals är som en torr öken. Killen verkar förstå vad jag behöver och ger mig ett glas vatten, men när jag sträcker fram handen ser jag sladdar sitta fast i armen och en pryl sitta fast på mitt finger. Vart är jag? Hur kom jag hit? Paniken blossar upp när jag ser mig omkring i rummet som verkar vara en sjukrum.

    Minnen om Alexanders avvisande, rymningen, svimmande kommer tillbaka och jag vänder min skräckslagna ögon mot killen som än står bredvid sängen. "Var är jag?" frågar jag och rycker till när killen lägger sin hand på mitt ben. Han tittar chockat på mig och skakar på huvudet. Jag trycker mina knän mot mitt bröst för att visa att han inte får röra mig och han nickar.

    "Du är i Black moon flocken. Jag är Eric och är Betan här. Vem är du?" frågar han mjukt och jag tvingar fram ett leende.

    "Angelica."

    "Angelica ... Vad har hänt med dig?" frågar han och nickar mot min kropp som jag försöker skydda. Tårarna svider i ögonen när jag tänker på mitt förflutna. Minnen om alla slag och tortyr jag har fått får mig att darra.

    "Oh gud, gråt inte! Jag är ledsen att fråga." skyndar han fram när han ser mitt tillstånd men jag skakar på huvudet. Om de ska döda mig så är det bättre om de vet vad som har hänt. Om de vet så kanske inte inte vill döda mig iallafall.

    "Min flock ... dem misshandlade mig ... min mate ... han a-av-avvisade mig." får jag fram mellan gråten och han tacklar mig i en kram som får mig att stelna till av skräck. När han märker det släpper han taget och ser sorgset mot mig, men innan han hinner säga något mer så öppnas dörren och en man kommer in.

    Att säga att han är snygg är en underdriven beskrivning. Han är apsnygg! Apsnygg är mitt ord så okej? Han har kort svart hår och bruna stora ögon som ser varma ut istället för kyliga som jag var van vid.

    "Hur mår du?" frågar han och ställer sig vid sängens ände. Jag svarar tveksamt bra och får en nick som svar. "Kan du stå upp?"

    Jag nickar och hasar mig långsamt till sängens kant och ser ner på mina kläder. De här kläderna är inte mina trasiga äckliga kläder. Jag har på mig en blommig klänning. Killen ler mot mig och säger, "Det är min mate Haley klädde dig. Du kan lita på oss, vi ska inte göra dig illa." hans ord får mig att må lite bättre men jag litar inte på honom. Den senaste gången sa så var när jag hade gjort något och en kille kom fram till mig och sa exakt samma ord. Det slutade med att jag låg halv död på golvet.

    Jag ställer mig upp men är nära att rasa ihop på golvet, och det skulle jag ha gjort också om det inte vore för handen som grep tag i min arm, motvilligt rycker jag till.

    Handen släpper inte min arm utan håller ett hårt grepp men när jag stirrar upp på Eric med stora ögon. "Förlåt." mumlar han men försiktigt leder mig runt sängen och ut genom dörren. Vi går genom korridoren som har massor av dörrar. Jag är inte alls van med att någon tar i mig utan att slå mig, men försiktigt börjar jag vänja mig vid känslan.

    Den svarthåriga killen går före oss och frågor svämmar i huvudet på mig. Vem är han? Var heter han? Vilken rank har han i flocken? Varför är de så snälla mot mig? Alla dessa frågor försvinner fort när vi kommer ut till gården. Jag känner hakan hänga mot backen när jag tar in gården. Skogen omringar huset och det står både vargar och människor som tittar mot oss. Småbarn leker för fullt och de vuxna går i grupper och skrattar. Blommor i rabatterna är i alla möjliga färger, blå, röd, lila, gul, rosa osv.