Han som avvisade mig

2. Smärta

Alexanders POV

Jag öppnar ögonen och stirrar upp i mörkret. Jag kan känna Isaac inom mig gnälla och inser att det var han som väckte mig. Jag vänder mig om för att titta på klockan och ser att det redan är åtta på morgonen. Men när jag tar ett djupt andetag känner jag ingen lukt av mat.

    Angelica.

    Hennes namn har varit i mitt huvud sen jag insåg att hon var min valda mate. Hon är flickan som jag skulle tillbringa mitt liv med, hon skulle vara min Luna. Men Angelica som Luna? Hon skulle aldrig passa som det och om jag tog henne som mate så skulle hela flocken få lida. Nej, det var rätt att avvisa henne. Men Isaac, min varg, vägrar att prata med mig. Han gömmer sig längst in i ett mörk hörn och morrar mot mig.

    Men ändå kan jag känna kylan inom mig. Den kyla som jag vet Angelica bara kan fylla med värme.

    En knackning stör mina tankar och när jag ropar kom in, kommer Elina in i rummet. Hon ser irriterad ut. "Bitchen har inte gjort någon mat!" gnäller hon och jag får tvinga in mitt morr. Jag reser mig ur sängen och sätter på mig en tröja innan jag går ut ur dörren. Elina försvinner in i hennes rum medan jag fortsätter till Angelicas rum.

    "Din mate." hör jag Isaac morra ut men jag ignorerar honom. Jag kommer fram till dörren och knackar. Jag andas in ett djupt andetag och känner hennes mustiga doft som verkar vara onormalt svag. Med min panna rynkad knackar jag igen fast hårdare nu. Varför öppnar hon inte? Oron inom mig får mig att öppna dörren och kika in i rummet.

    "Angelica?" ropar jag men får inget svar. Hon är inte här och det ser ut som att hon inte har varit här på evigheter. Hennes doft är svag som visar att hon inte har varit här på länge, men vart kan hon annars vara? Vid den här tiden brukar hon vara i köket och göra mat.

    Jag kliver djupare in i rummet och ser mig omkring efter min mate. Men hon är försvunnen. Oron blir till rädsla när jag ser brevet på sängen. Snabbt går jag dit och tar upp den lilla lappen som doftar av henne. Jag öppnar den och ögonen blir större och större ju mer jag läser.

Kära flock.

Hur länge tog det innan ni förstod att jag inte var här?

Att ni gick upp till mitt rum för att slå mig? Kanske tortera mig nu när tiden var bra?

Nej. Aldrig mer ska ni få skada mig. HA! Jag tror inte ens att ni läser det här brevet utan bara slänger det. Men jag skriver det här iallafall.

Beta Anton och Alpha Alexander, ni är stoooora idioter.

Anton: Du var min bror och jag har hört att bröder ska skydda sina syskon från ont? När våra föräldrar dog så tyckte du att det var mitt fel, men du kanske inte såg att jag höll på att förblöda och skulle ha dött om inte Luna Tina skulle ha tagit hand om mig.

När Alpha och Luna gick bort och Alexander tog deras plats så var det som att jag var fienden. Men vet du, att du fick mig att gråta till sömns varje jävla gång du slog mig?

Grattis Anton! Du fick mig att hata dig. Hoppas du får ett underbart liv utan mig för jag kommer få ett UNDERBART liv utan dig.

Alexander – eller ska jag skriva Alpha Alexander?

Du förstörde mitt liv. Du var den som mobbade mig värst och förstörde mitt sista lilla hopp jag hade. Jo, jag glömde en sak. DU ÄR MIN MATE! Du avvisade mig för att jag var mobbad?

Kanske för att jag var svag? Nej det var nog mer att jag inte var tillräckligt fin?

Vet du hur mycket jag har längtat efter den dag jag skulle få träffa min mate?

Troligen inte ...

Men du är inte underbar utan bara en stor korkad idiot och jag önskar dig bara en enda sak.

Må du ruttna i helvetet.

Men låt mig tacka dig. Tack för att du avvisade mig för jag skulle aldrig kunna stanna i denna värdelösa flock. Jag trodde Alphor skulle stötta sin flock och skydda oss?

Men allt du gjorde var motsatsen.

Du förstörde mig.

Till er andra:

Må ni ruttna i helvete.

- Er Angelica.

    "ANTON!" skriker jag högt när jag har läst klart. Anton kommer in springandes in i rummet i förvirring och rynkar pannan. Jag vänder mig mot honom och sträcker fram lappen med en skakig hand. Anton tar emot den och börjar läsa.

    Jag går omkring i min mates rum och försöker dra in hennes doft så mycket jag kan. Snart kommer doften att försvinna och allt jag har kvar är minnen om hur hon gråter medan jag slår henne, eller ser på medan någon annan slår henne. Jag för händerna genom mitt hår i frustration och känner behovet av att skrika högt. Isaac gnyr inom mig och jag känner hatat mot mig.

    "Alex ... Var hon din mate?" mumlar Alex chockat och jag vänder mig mot honom och nickar. Antons min är helt förkrossad och tårarna rinner redan nerför kinderna. "Du AVVISADE henne?!" skriker han och kastar lappen på golvet. Det enda jag gör är att nicka och stirra ner på golvet. Vi måste hitta henne. Jag har förstört hennes liv och nu har jag säkert fått henne dödad! Hon skulle inte ens kunna leva en dag i vildlivet!

    "Varför?" frågar Anton lugnt men jag hör ilskan i rösten. Jag skakar på huvudet och sjunker ner på den hårda sängen. Hur har hon kunnat sova på denna hårda säng i flera år? "Du har fått henne dödad!" skriker han och nu är det jag som stirrar ilsket på honom. Han må vara min bästa vän men jag är trots allt Alphan här.

    "Glöm inte att du hjälpte till, Beta! Du misshandlade henne lika många gånger som jag!" morrar jag och Anton ser ner på golvet med plågad min. Hans ansikte blir tio gånger blekare.

    "Oh gud ..." mumlar han.

    "Alpha. Vi måste få tillbaka henne. Tänk om hon är skadad eller död? Hon är min syster och jag måste hitta henne!" utbrister han och jag nickar snabbt. Ja, det måste vi göra. Jag tittar upp och nickar bestämt. "Vi ska hitta henne. Om det nu tar år och att vi måste besöka alla flockar. Vi ska hitta henne!"

    Hon ska komma tillbaka till oss. Till mig.

Angelicas POV

"SPRIIIING!" vrålar Kayla i mitt huvud och i vild panik springer jag mellan träd och buskar. Dem kommer! Oh herregud! Jag kan höra deras tassar träffa marken och det måste vara fler än tio stycken! Oh herregud! Jag skulle aldrig ha sprungit in i det markerade landet! Vi är snart vid gränsen och tillsammans tar vi i och springer. Bara lite till! De kan inte skada oss om vi inte är på deras land! Hela min kropp värker av trötthet och syrebrist efter detta jagande och känner hur kroppen ger upp.

    NEJ! Kom igen nu Angelica! Du klarar det!

    "Du skulle bara våga ge upp nu, Angelica! Det är bara några meter kvar! Sedan är vi säkra." skriker Kayla och huvudvärken växer. Men jag kan inte ge upp. Vårat liv gäller på det! Men något svart syns i ögonvrån och innan jag hinner reagera så blir jag tacklad och jag snurrar runt på marken tills jag stannar. Mina andetag är ytliga och min kropp är mörbultad. Men om jag stannar här så är jag död.

    Jag försöker ställa mig upp men styrkan är helt försvunnen så jag sjunker ner på marken igen. Kom igen nu Angel. Res dig! Men jag orkar inte. Jag tittar upp när jag hör morrande och ser en svart gigantisk varg stå precis framför mig. Jag försöker resa mig igen men benen viker sig igen.

    Den här gången stannar jag nere.

    Min vita päls är nu grå och svettig. Små irriterande svarta prickar dansar framför ögonen på mig, som blir större och större tills de täcker hela mitt synfält och mörkret slukar mig helt.