Han som avvisade mig

7. Honom

Alexanders POV.

Att se min egen själsfrände sitta i någon annans knä än mitt gör mig galen. Det är mitt knä hon ska sitta i! Ingen annans! Att ha en ilsken varg inom sig som försöker ta över kontrollen gör det svår att hålla en neutral min. När hon lutar sig mot honom och höjer ögonbrynen mot mig, gjorde så att jag nästan tappade kontrollen. Jag förstår att jag sårade henne när jag ... avvisade henne, men måste hon göra det så svårt för mig?

    När hon gick ifrån kontoret började Isaac lugna ner sig och allt blev lugnt, men jag vet att jag måste få prata med henne. Måste få se hennes leende och glittrande blåa ögon som man kan drunkna i.

    "Alpha Chris, jag garanterar er säkerhet och att ingen av min flock ska skada någon av er. Min Beta ska visa er till era rum så ni kan få packa upp och slappna av efter den långa resan." avslutar jag mötet och får en nick tillbaka. När de har stängt dörren efter sig, skyndar jag mig till det rum som jag inte har varit i på länge.

    Med ett djupt andetag så tar jag ett djupt andetag och knackar på dörren. Hennes doft som en gång hade försvunnit, är nu tillbaka men mycket starkare. Dörren öppnas men när hon ser mig, försöker hon stänga dörren, men eftersom jag hade förväntat mig det så sätter jag dit foten. Hon suckar högt när hon låter dörren öppna sig och jag kliver in.

    Hon sätter sig på sängen medan jag stänger dörren och när jag vänder mig om för att titta på henne, slår mitt hjärta fort. Hon har förändrats så mycket! Oron över att inte veta vad som har hänt henne försvinner med ett puff och lämnar sorgen ifred.

    "Alpha Alexander." hennes röst är silkeslen och får mina ben att bli svaga. Hennes röst är något jag har saknat så fruktansvärt! Sen registreras hennes ord och får mig att nästan tappa hakan. Alpha Alexander? Varför kallar hon mig Alpha? Hon är min mate och hon ska aldrig kalla mig Alpha.

    "Angelica ..." mumlar jag när jag tar ett tveksamt steg framåt. Mina ögon tar in hennes figur och känner stoltheten ta över. Hennes äckliga bruna hår är nu röd-brunt och hennes kropp är ... wow. De där kurvorna passar henne perfekt.

    Hon är inte den dumma flickan som var här för åtta månader sedan. Nej, nu är hon en vuxen kvinna som bara väntar på den rätta. Vilket är jag såklart.

    "Angelica, jag är så så ledsen." börjar jag när jag fortsätter framåt utan att släppa hennes förtvivlade ögon. Hon skakar flera gånger på huvudet, vilket får smärtan i bröstet att bli större.

    "Angelica ... Om jag kunde spola tillbaka tiden så skulle jag göra det. Jag ångrar mig så mycket, snälla förlåt mig." min röst bryts i slutet och jag känner tårarna stiga i ögonen. Angelica bara tittar ner på golvet utan att säga någonting, så när jag sätter mig på knä framför henne så vi är i ögonhöjd, gör hon ingenting. Varför vill hon inte se på mig?

    Jag sträcker försiktigt fram handen för att ta tag i hennes haka och gör så hon möter min blick. Förskräckt ser jag en ensam tår rinna nerför hennes kind, men än säger hon ingenting.

    "Jag vet inte hur många gånger jag ska be om förlåtelse, men jag kommer säga det så många gånger jag måste. Jag vet att jag sårade dig, men snälla Angelica. Låt oss bli mates som vi egentligen ska vara."

    Vi sitter tysta en stund med ögonkontakt. Det är så skönt att kunna sitta tillsammans med henne som mates. Att bara ha henne äntligen hemma gör mig glad. Hemma hos mig.