Han som avvisade mig

5. Red moon

Alex POV

"Och ni har inte hittat henne än?" frågar jag frustrerat i telefonen. Jag drar mina fingrar genom håret och suckar högt. Åtta månader. Det har gått åtta månader sedan hon försvann. Åtta månader av ständigt letande.

    "Jag är ledsen Alpha Alexander. Vi har inte sett ett enda står av henne ... det kanske är dags att ge upp-" börjar han men avbryts av mitt ilska morrande. Frustrationen och rädslan har gjort både min varg och jag lätt retande.

    "Hon är inte död och nej jag tänker inte ge upp! Jag känner henne i mitt huvud men det är omöjligt att sträcka sig mot henne. Jag måste hitta henne!" fräser jag ut och smäller igen telefonen innan jag kastar den mot väggen, där den träffar med en duns och faller ner på marken. Ser ut som att jag behöver en till telefon ...

    "Alpha?" knackningar på dörren hörs och när jag ropar kom in, kommer Anton in. Han ser på den trasiga telefonen på golvet och suckar. Han stänger dörren efter sig och går fram till skrivbordet.

    "Ja?" suckar jag och lägger huvudet mot min hand.

    "Hur mår du egentligen? Du har varit så konstig sedan Angelica försvann." säger han oroligt och jag tittar sorgset på honom. Han har rätt. Hon har förstört mitt liv. Jag kan inte sluta tänka på henne. Enda sedan Angelica försvann så har jag varit ett vrak. Men det är väl inte hennes fel. Det var jag som avvisade henne.

    Jag har inte kunnat skydda min egen flock! Attackerna från De ensamma blir allt värre och jag kan inte längre skydda flocken. Jag har flera skadade och döda. Hur kunde det ha blivit så här?

    "För att du avvisade våran mate!" morrar Isaac och jag håller med honom. Om jag inte hade avvisat henne så skulle hon vara här vid min sida och stöttat mig.

    Anton ser medlidande på mig och jag hatar det. Han är den enda som vet vad som har hänt och jag hatar det. Ingen borde veta vilken idiot jag har varit, men det gäller ju ändå hans egen syster. Men det är inte bara jag som har lidit stort, Anton har varit ännu värre än jag. Varje dag går han in i Angelicas rum och gråter.

    En knackning på dörren får oss att se upp och när jag ropar kom in, kommer våran ledare för krigarna in, Jack. Han ser glad ut och jag rynkar pannan när jag reser mig upp. "Vad är det Jack?"

    "Black moon flocken har accepterat våran fråga om hjälp. De kommer hit om tre dagar." säger han och äntligen har jag något att le över. Vi kommer få hjälp. Black moon flocken kommer att hjälpa oss att segra slaget mot De ensamma.

    Vi är räddade!

Angelicas POV

"Angel?" frågar Eric och jag tittar upp på honom. Jag hade inte ens hört honom komma in i mitt rum. Jag sitter just nu i min säng, lutandes mot väggen med en kudde i knät. Jag kan inte förstå att vi snart ska åka.

    "Eric." svarar jag kort och trycker mina ben mot bröstet. Jag har varit så deprimerande sen jag fick reda på att vi skulle dit, Alpha Chris har sagt att jag inte behöver följa med, men jag är inte feg. Jag måste någon gång möta min största rädsla och över vinna den. Jag kan inte bi den fega svaga Angelica igen.

    Jag känner sängen sjunka ner när han sätter sig och hasar sig över till mig. Jag lägger huvudet på sned och ler svagt mot honom. Han lägger sin arm runt mig, som får mig att luta mig automatiskt mot honom och brister ut i gråt utan någon anledning. I dessa tre dagar har jag gråtit none stop och jag förstår inte varför. Vad är det som händer med mig?