Han som avvisade mig

8. Han räddade mitt liv

Angels POV.

Det har nu gått en vecka sen vi kom till Red moon. Om man ska sammanfatta veckan så har det väl gått någorlunda bra. Alexander har låtit mig vara i fred och när vi möter varandra så säger han ingenting utan bara går ifrån. Men med Eric har det blivit lite ... stelt?

    Eric undviker mig på okända anledningar. Jag har försökt att prata med honom men det är som att det är en stor ravin mellan oss. Han stänger mig ute och när jag ser honom titta mot mig så är det med en rynkad panna och tajta läppar. Inte ett enda leende. Jag har frågat Alva att prata med honom, men det är samma där. Han stänger henne ute.

    Det har varit en attack från De ensamma denna vecka och vi klarade oss rätt bra. Jag, Isak och Jesse har också varit upptagen med att träna människorna här. Attacken ledde till några skadade men inga döda – om man inte räknar på fiendernas kostnad. Där lyckades vi döda några innan de lade till reträtt.

    Jag var så stolt över dem – det är jag än – när jag såg på dem. Black moon och Red moon samarbeta för att rädda varandras liv och jag är stolt över att kalla dem min flock. På något konstigt sätt så kan vi nu alla prata via våran länk mellan varandra – både Black och Red medlemmar – vilket jag är väldigt glad över.

    När det gäller Anton så är det jag som undviker honom. Han har försökt flera gånger att komma emot mig för att säga hur ledsen han är och bla bla bla. Det är inte en chans att jag kommer förlåta honom för det han gjorde. En bror ska stå emot mobbningen och skydda sina syskon, inte bli mobbaren själv. Han har skadat mig i fler sätt än han vet. Kanske överdriver jag, men det är sant. Anton anklagade mig för att ha dödat våra föräldrar när jag var fem och lät mig nästan att förblöda.

    Men det är inte bara han som har försökt att be om ursäkt. Nej, det går inte en enda dag förrän någon kommer och ber om ursäkt. Att de ångrar allt såå mycket och att de saknar mig.

    BULLSHIT!

    De ångrar inte ett skit och de vill bara få tillbaka mig så jag kan göra skit jobben igen. Min ilska bara kokar och snart kommer den att koka över.

    Jag sitter nu i mitt rum och ser ilsket på dörren framför mig. Kayla går rastlöst omkring i mitt huvud och jag vet att vi måste ut och sträcka på oss. Det var så länge sedan jag skiftade och jag känner rastlösheten bita i min hud. Snabbt reser jag mig och springer ut genom dörren för att uppfylla min önskan att känna vinden i pälsen och känslan av att vara fri.

    Ingen är inne i huset för alla är på träningsmarken där Jesse nu håller träningen. Jag är fri och ensam i ett tag. När jag kommer fram till skogen så ser jag mig omkring för att försäkra mig om att ingen kan se mig. Sen strippar jag mig naken innan jag skiftar till min vita varg.

    Glädjen inom mig får mig att yla högt innan jag sprintar in i skogen. Hoppar över buskar och zick zackar mellan träden. Ilskan är som bortblåst när jag kommer fram till min privata insjö. Snabbt går jag för att dricka vatten innan jag lägger mig ner under eken för att slappna av.

    Det dröjer inte länge innan jag sover.

~

Jag vet inte hur länge jag ligger här och lyssnar på vattnet och fåglarna kvittra. Det jag vet är att det måste ha gått några timmar. Haley har försökt att få kontakt med mig, men jag har satt upp mina väggar så hon inte kommer åt mig. Men först meddelade jag att jag var okej, skulle inte vilja ha en stor sökning efter lilla mig.