Sorry| Enestad

3.5

Flashback
"Oscar!" Ropar Amanda inifrån badrummet. "Ja?" Svarar jag. "Kan inte du och jag gå på fest? Det var jättelänge sen och du fyller ju ändå år idag" säger hon och jag skattar. Jag går in till badrummet där hon står med en handduk runt kroppen. "Visst, nu är jag ju 17 så" säger jag och hon ler. Hon vänder sig om och ger mig en puss men innan hon hinner vända sig om helt så har jag dragit in henne i min famn igen och startat ett intensivt hångel.
--
Några minuter senare står vi båda uppklädda och färdiga för att festa. Vi går tillsammans med händerna ihop flätade längs gatan för att nå busskuren. När vi väl sitter på bussen är det en väldigt stel tystnad. Någonting är det som skulle hända denna kvällen, jag känner det på mig. Bussen stannar och jag i följe av Amanda kliver av. Musiken pumpas redan ut ur högtalarna och alkoholen flödar mellan alla på festen. Jag är ingen fest kille egentligen. Men eftersom att Amanda ville så följde jag med. Bara efter några sekunder har Amanda försvunnit ifrån mig. Trevligt. Jag går fram till baren och tar en röd plastmugg och dricker upp det som finns i. Det bränner i halsen men jag sväljer bara bort det. Ju längre tid det går ju oroligare blir jag för Amanda. En av hennes kompisar kommer vinglandes fram till mig. "Ey! Duu vet aaatt Amanda bara speelat med diig heeela tiden vaaa?" Sluddrar hon fram. Jag skakar bara på huvudet och skrattar. Sedan går hon iväg. Efter några timmar har jag fortfarande inte sett Amanda. De ända jag har sett är hennes äckligt fulla vänner som alla kommer fram och säger att hon spelar med mig. När jag återigen börjar leta efter henne så ställer sig hennes kompisar och hon i mitten av alla människor. "Allihopa, lyssna nu!" Skriker den som är nyktrast av de 3 tjejerna som står där. "Jag, Felicia och Amanda slog vad om att Amanda skulle få Oscar att bli kär i henne och hon vann vadet!" Ropar hon. "Men Malin du skulle ju inte säga något" muttrar Amanda tillräckligt högt så att jag hör. Då släpper jag allt jag har i händerna. Den röda tomma plastmuggen faller till golvet och ger ifrån sig ett ljud som får alla att kolla på mig. Mina tårar börjar spruta och inom kort har jag lämnat huset. "OSCAR!" Skriker Amanda efter mig men jag bryr mig inte. "OSCAR STANNA DET ÄR INTE SOM DU TROR!" Skriker hon men jag stannar inte ändå. När mina ben håller på att vika sig så stannar jag upp. "Oscar, snälla lyssna på mig" säger hon och lägger en hand på min axel. "Rör mig inte!" Ryter jag och backar bak ett steg för att få bort hennes hand. "Oscar jag lovar att jag inte spelat med dig i 4 år, jag lovar" säger hon tyst men jag skakar bara på huvudet. "Du har fått vad du vill ha! Jag är kär i dig! Du fick mig att bli kär i dig! Är du nöjd nu?!" Skriker jag men hon skakar bara på huvudet. "Oscar jag älskar dig, det vet du!" Skriker hon tillbaka. Både hennes och mina tårar rinner ner likt vattenfall. "Amanda jag kommer aldrig lita på dig igen! Jag hatar dig så jävla mycket! Dra åt helvete istället!" Är det sista jag skriker innan jag lämnar henne full, ensam och med tårar rinnandes ner för kinderna. Fan.