Sorry| Enestad

7.5

"Hej Amanda. Jag vet att du inte kommer svara mig men jag vill bara prata av mig. Jag känner att du är den ända jag kan prata med, eller ja inte prata prata med. Vi träffades när vi var 12 år. Vi båda skulle börja 6:an. Jag hade precis bytt skola och var nog bland de nervösaste i klassen.

Jag minns att du var den första som pratade med mig. Du var den första vännen jag fick. Det gick bra mellan oss. Du var den bästa kompisen som jag någonsin haft och jag har fått återberättat att varje gång jag kom hem pratade jag om dig. Första gången jag såg dig märkte jag att någonting med dig var annorlunda.

Du stack ut ur mängden så att säga. Vi var oåtskiljbara. Var du sjuk kom jag ändå över och tog hand om dig, detsamma tvärtom. Varje gång jag hade uppvisningar satt du på första raden. Du applåderade alltid högst, ställde dig alltid upp först, tjoade mest. Du fick mitt då dåliga självförtroende att höjas till toppen. Nu efter så förstår jag varför du gjorde det.

Du började redan i 6:an. I sjuan var vi två likadana. Vi hade under sommarlovet varit mycket med varandra och mina känslor för dig började utvecklas. Något som du och ditt gäng säkert ville. När sommarlovet mellan 7:an och 8:an var blev vi tillsammans. Jag var så oerhört kär i dig, jag visste inte vad jag skulle ta mig till.

Men du var inte lika kär i mig. Jag undrar idag fortfarande varför du aldrig gjorde slut. Du var antagligen ute efter sex eller något och när du inte fick det så var du tvungen att göra slut. Sen kom den där festen, vi båda gick i andra ring. Du hade precis fyllt 18. Vi gick dit. Du stack iväg direkt och jag stod kvar för att hålla koll på att ingenting hände dig. 

Flera gånger kom dina vänner fram och sa åt mig vad du hade gjort. Jag skulle lyssnat på dem. När Natalie tillslut sa vad du gjort så sprang jag ifrån festen. Du stoppade mig, försökte förklara att det bara var de första 4 månaderna. Men jag lyssnade inte på dig. Flera dagar i rad så var det ända jag gjorde att stirra upp i taket med tårarna rinnandes ner för mina kinder.

Mamma och pappa ville att jag skulle skaffa hjälp hos en psykolog. Men jag vägrade. Jag hoppades bara att du skulle komma tillbaka och säga att det var ett skämt. Ett stort jävla skämt. Men var det det? Nej. Absolut inte. Aldrig att någon skulle vara kär i mig. Oscar nörden Enestad. Det klart. Alla hatar ju mig.

Men jag "gick vidare" försökte att släppa dig, men hur enkelt var det? Du gick i samma klass som mig. I slutet tror jag att du gav upp en del av hoppet. Då blev du tillsammans med Simon och ni båda gjorde allting för att såra mig.

Ni lyckades. Efter ni gjort slut så kom du tillbaka till mig. Vi kom närmre varandra för varje dag och jag såg oss som bästa vänner efter några dagar. När jag sedan tog steget på släktträffen så kände jag den pressen på mig. Hade det inte varit folk omkring hade jag aldrig klarat det.

Sen så försvann du. Jag vaknade upp med dig. Jag gick ner. Vet fortfarande inte helt om du gick bakom mig. Sedan så stod Louise bakom mig när jag gjorde frukos till oss. Jag hittade inte dig, polisen hittade inte dig. Förens typ 3 dagar efter. Då hittade dem dig död.

Jag hinner inte prata mer nu, mamma ropar. Jag hoppas det är polisen som kommit för att säga att Louise är mördaren. Hejdå!"