Sorry| Enestad

3.9

Jag vaknar av att någon knackar på dörren. Jag reser mig upp ur sängen och går ut till hallen för att se vem det är. Jag öppnar dörren och möter henne. Hon sveper med blicken över min kropp och kollar sedan ner i marken med rosa kinder. "Ehm.. Hej" säger jag trött och kliar mig i nacken. "Förlåt att jag stör, j-jag ska nog gå igen" säger hon och vänder sig om. "Nej vänta!" Säger jag och hon kollar bak på mig. "Kom in" jag ställer mig åt sidan och sträcker ut armen som en "stig på" gest. Hon nickar och går in i hallen. Som en vana tar hon av sig ytterkläderna och hänger samt ställer dem där hon brukar. Jag kollar på henne. Hon är klädd i ett par mjukisbyxor och en kort tröja. "Så, var det något du ville?" Frågar jag. "Jo, jag vill bara säga förlåt. Igen" säger hon och jag nickar. Jag börjar gå in till min sovrum för att ta på mig mina kläder men stannar när jag hör att någon hon går bakom mig. "Oj, förlåt gammal vana" säger hon och det låter som att hon ska börja gråta i slutet av meningen. Jag nickar stelt innan jag går in till mitt sovrum. Jag sätter på mig mina kläder och går ut igen. På golvet sitter hon med en bild i handen och med tårarna rinnandes. "Jag minns detta" säger hon med en grötig röst. "Det var det bästa som hänt mig" säger hon med samma röst. "Jag skulle bara vilja spola tillbaka allt och bli kär i dig den naturliga vägen. Jag hade fallit för dig lika hårt ändå, det är jag säker på" Hon ställer sig upp igen och lämnar bilden på dess avsedda plats. "Förlåt för att jag varit en sån idiot, förlåt för att jag är dum i huvudet, förlåt för att jag låg med den killen, förlåt för att jag retat dig, förlåt för att jag spelade med dig, förlåt för att jag kom in i ditt liv, förlåt för att du älskade mig" säger hon. Jag kollar sorgset på henne. Jag går mot henne. Men innan jag hunnit nå henne har hon svimmat av framför mig och jag kan inte undgå att försöka tänka mig in i hur hon känner sig just nu. Även om jag inte vill erkänna det så tycker jag synd om Amanda.