Jäkla kär-lek! O.m

1.7

Minna's perspektiv:
Idag känner jag för att bara sova bort dagen, men det går inte tårarna rinner och alla minnen dyker upp i mitt huvud. Det är som om en film som spelas upp i mitt huvud hela tiden, om och om igen dyker alla fina minnen upp. Om och om igen tittar jag på bilderna. Om och om igen hör jag hans röst yttra tre fina ord "jag älskar dig". Det är 3 gången denna veckan som allt bara är ett helvete, speciellt utan honom. Hans kvarglömda tröja har jag som fast limmad i min hand och tryckt mot min näsa. doften sprider sig och ett litet leende placeras på mina läppar. Men det dör snabbt ut och jag vänder ledsamt blicken mot mitt armband. Mitt pekfinger rör sig i samma mönster som bildar silver hjärtat. Tårar rinner mer och dom verkar aldrig ta slut, men det är väl som dom säger "tårar är ord munnen inte klarar av att säga".
Jag känner inte för att prata alls idag, men snart så ska jag, Hugo och mamma åka till idrottshallen för att Hugo har match. Anledningen varför dom är inne är för att vädret är inte på topp om man säger så. Men jag gillar det, när det är dåligt väder är ända gången jag faktiskt känner att jag kan låta tårarna rinna så att dom bildar floder. Jag klarar inte av att hålla tårarna inne mer, helst av allt vill jag bara att detta ska va en dröm som jag snart kommer vakna från, där sedan Ogge kramar om mig och säger att allt kommer bli bra. Men det kommer aldrig hända, tårarna fortsätter rinna och hans tröja får en blöt fläck. Jag vet att jag inte kan vara tillsammans med någon annan, som jag inte ens gillar. Men just i den stunden som vi blev tillsammans så kändes det bra, han fyllde en liten del av mitt brustna hjärta.
Han är likt Ogge, inte i utseendet utan hans kramar och närhet. Men varje gång han kysser mig så ser jag Ogge framför mig. Jag är värdelös person. Jag förtjänar ingen som älskar mig, jag förtjänar ett brustet hjärta. Jag gjorde slut med Alex tidigare idag, jag klarade inte av det mer, han fick reda på sanningen, men tog det förvånats värt bra. Det är såhär mitt liv förtjänar att se ut, jag förtjänar alla tårar, jag förtjänar den här smärtan. Helst av allt önskar jag att pappa var här nu, att han kliver in genom min dörr och allt blir som det var förut som när jag var liten.

-Minna vi måste åka om 10 minuter! Ropar mamma nere ifrån köket.
Jag reser mig från sängen och går fram till min helkropps spegel. Gårdagens smink ligger utsmetat i hela ansiktet. Mina ögon är rödsprängda och mitt hår står åt alla håll. Jag ger ifrån mig en stor suck och går vidare till badrummet där jag tvättar bort allt smink, sätter upp håret i en Messy bun. Jag går tillbaka till mitt rum och hämtar mobilen, där inget nytt verkar ha hänt. Jag går nerför trappan och går till hallen, där jag tar på mig min skinnjacka och mina svarta Vans. Jag går ut till bilen och väntar tills mamma och Hugo ska komma, dom kommer utanför dörren och vi åker vidare till idrottshallen.

-Minna! Såg du jag gjorde 3 mål. Säger Hugo stolt när vi sitter i bilen Påväg hem.
-Ja,du var jätte duktig. Svarar jag glatt och vänder bak huvudet med ett leende placerat på läpparna.
Han ler tillbaka och jag vänder huvudet framåt igen.
-Jag tycker att vi kan fira det. Säger jag och ler
-Visst varför inte, vad vill du att vi ska göra Hugo? Frågade mamma och kollade i backspegeln för att se honom.
-Jag tycker vi ska äta på den restaurangen vi alltid åt på med pappa. Säger han och jag ler för mig själv.
-Det gör vi. Säger mamma och vi åker sedan dit.

Restaurangen ser precis ut som vanligt, mycket vitt och rött. Det är som en pizzeria, fast man kan äta andra saker också. Vi gick mot det bord vi alltid brukade sitta vid, innan pappa dog. Det är ganska folk tomt, det sitter ett gammalt par vid ett bord, en annan barn familj och ett ungt par. Vi beställde det vi ville ha och i väntan på maten kommer Ogge och Isabella in. Jag suckar tyst för mig själv och tittar på Hugo som snackar om någon resa dom ska på med laget. Maten kommer en stund senare och jag ser Isabella ta tag i hans hand över bordet, vilket får mig att hosta till.
-Jag kommer snart. Säger jag bara och försvinner mot toaletten. Jag kommer in till toaletten och tittar mig i spegeln. Jag studerar mitt osminkade ansikte och tänker på vilken hemsk person jag är. Hela jag är ett monster, både mitt beteende och mitt utseende. Jag går sakta ut från badrummet och fortsätter äta av min mat.
Isabellas hand vilar fortfarande på Ogges.

-Jag går bara en promenad. Säger jag medan mamma och Hugo går in till vårt hus.
Jag vet exakt vart jag ska, så jag styr mina steg dit. Det tar ungefär 10 minuter att gå dit. Men jag kommer fram till kyrkogården och går mot pappas grav. Jag lägger min hand mot den kalla gravstenen och ler lite för mig själv. Tårarna har redan börjat rinna och jag tar bort handen och placerar den på mitt ben.

-Hugo gjorde 3 mål idag, jag är riktigt stolt över honom. Säger jag tyst, även fast jag vet att han inte kan svara, så känns det bra att prata.

-Vi skulle fira det genom att äta på våran favorit resturang, den var lika mysig som vanligt. Personalen lika trevlig och maten lika god. Fortsätter jag och pillar med mina fingrar.

-Oscar Molander, mitt ex var också där. Men inte ensam utan med Isabella, hon förstörde allt mellan mig och Oscar. Han kallas egentligen Ogge, men det känns bättre att säga Oscar. Viskar jag tyst,med tårar rinnandes längs mina kinder.

-Han gjorde allt så mycket bättre, när du inte var där pappa. Men jag förtjänar honom inte, jag förtjänar ingen. För dumma lilla jag, var otrogen. Men jag var full, jag låg aldrig med honom, vi kysstes bara. Men jag sårade honom verkligen, min fina Oscar. Jag är tillsammans med Alex nu, men jag älskar inte honom. Han är bara ett plåster på såret. Jag är en hemsk person pappa, jag är tillsammans med någon jag inte älskar. Säger jag och tårarna rinner ännu mer.

-Jag önskar att du var här nu, så jag kunde krama dig, att allt skulle bli som det var när jag var liten. När det var du och jag mot världen pappa. Jag saknar dig, men hoppas att du har det bra. Jag älskar dig. Säger jag och placerar en blomma på den blöta marken.

Jag reser mig sakta upp från marken och börjar sedan styra stegen hem igen. Regnet är värre än var det var innan. Mina kläder blir blöta och mitt hår klibbar fast sig i huden. Det börjar också bli kallt vilket gör det bara värre. Vägen hem känns längre än vanligt, allt känns så mörk och dystert precis som jag känner mig. Tillslut är jag hemma och jag går direkt upp till mitt rum. Jag byter kläder och lägger mig sedan i sängen för att kolla film. Min mobil plingar till och jag har fått ett sms Från Alex.
Från Alex❤️
19.56
Jag tycker vi borde göra slut
Du är mer som en vän,
Jag tror du känner samma som jag.
Från mig
19.57
Jag känner samma
Men vi hörs.
Jag är glad över att han gjorde slut. Jag klarar inte av att leva med ännu mer skuldkänslor. Jag fortsätter titta på filmen och somnar sedan.

Sorry för dåligt kapitel, men hoppas ni gillar det.❤️