"Jag har en sjukdom, men jag måste inte vara sjuk för de."//Foscar

1

-)Felix(-

"Ogge, skulle jag kunna få be dig om hjälp?" Ropar jag med huvudet in stoppat i den illaluktande dans salen.

"Det bror lite på vad." Svarar han från soffgruppen där han och Oscar sitter och snackar om nånting tydligen väldigt intressant då Oscar fortsätter prata. Oscar fina Oscar. Min pojkvän.

"Kom." Säger jag bar och öppnar dörren lite till i väntan på att han ska komma ut.

Vankandes kommer han fram med höjda ögonbryn. Hans mörkbruna hår ligger rufsigt på hans huvud, hans blå enkla tröja sitter snett åt mitt vänster.

"Vad vill du ha hjälp med?" Frågar han och höjer ögonbrynen omöjligt högre.

"Kom bara." Svarar jag och med min hand om hans handled drar jag med mig honom ut ur dans salen.

"Jaha, diss." Hör jag Oscar säga innan jag stänger igen dörren.

"Jo, det är såhär att jag tänkte fria till Oscar. På konserten, men jag behöver en ring så vill du följa med och fixa en sådan ?" Viskar jag i hans öra för att Oscar verkligen inte ska höra. Asså den där meningen kändes väldigt flummig. Eller två kanske det va? Ach.

"Allt för dig bror, men kanske inte just nu, eller?" Svarar han med en fråga till mig.

"Nopp, nu ska jag gå och dränka Oscar men imorgon kanske. Vi slutar väll ganska tidigt?" Även den här gången blev svaret med en fråga. Ogge nickar fundersamt men verkar släppa det.

Jag ler mot honom och går förbi mot dansaren där Oscar befinner sig. Varför vi har soffor där är oklart men rummet är ganska stort. 60 m2? Typ. Så i har bra plats för en sådan.

En annan kanske lite konstig sak är att jag och Oscar är inte ett så offentligt par. Det är typ vi i crewet, familj och närmsta vänner. Vi har varit tillsammans på konserten, 10 juli i då tre år. Fråga inte hur de inte kan ha kommit ut eller något, antar att teater grejerna på base23 har fått ett ganska bra resultat.

Vi bor även tillsammans sen snart ett år tillbaka. Vår argumentation på de va att vi båda ville ha något eget att dela med någon, som man ändå känner så det inte är någon helt random person. Som på studentboenden ibland. Dessutom så tillåter inte Oscars föräldrar att han bor helt själv...

Föresten så är vi ganska långt fram i tiden. Ni läser det här säkert när vi i verkligheten är, vad kan vi vara 17-19år? Iallafall nu är vi fem år fram i tiden så Oscar är 24 och jag fyller 23 om 116 dagar, det är 3 juli idag och det är fredag kväll. Så om exakt en vecka så kanske jag är förlovad. Eller nej, vänta klockan är bara halv 6 vi har inte börjat konserten än men snart! Vi ska vara på Ullevis fyllda arena. Inte en plats är ledig! Bara tanken får adrenalinet att pumpa.

Jag öppnar dörren till danssalen och med lätta steg tar jag mig fram till soffan där Oscar sitter med sin telefon. Jag hoppar upp i soffan från kortsidan. Alltså över armstödet och slår mig ner bredvid min otrolig sexiga pojkvän. Han ser fokuserad ut. Han märker mig knappt. Han lägger bara sin arm om mig och dar mig närmre sig. Nyfiket kollar jag fram mot hans telefon ihop om att få en skymt av vad han gör. Men icke. Han viker undan den innan jag hinner se ett skit. Han lägger ifrån sig den, ner på bordet mellan sofforna och vänder sin blick mot mig med ett brett leende.

"Vad va det du ville ha hjälp av Ogge med?" Frågar han omsorgs fult och lyfter upp mig i sitt knä. Jag lutar mig mot hans axel och gosar in mitt ansikte i hans halls. Med helatiden ett enormt ett enormt leende på läpparna. För det är i Oscars famn jag mår som bäst. Även de sånna här lägen då jag är som en sjuåring med sin pappa. Men jag gillar det och det är såhär vi utför vårt förhållande!

"Nä, inget. Som du behöver veta iallafall." Säger jag med ett barnsligt pokerface. Du vet de man alltid gjorde som liten. Man lyfte på hakan och sköt fram underkäken med stängda ögon. Ja och sänkta axlar. Ha, ja precis så.

"Jaha, jag får väll hålla mig då..." Suckar han lyckligt och lämnar en lätt kyss på min kind.

"Meh." Halv klagar jag och skjuter ut under läppen. "Jag vill ju pussas på riktigt." Förklarar jag "sårat"... Oscar fnissar bara och ett kvävt "som du vill" lämnar hans läppar innan dom kolliderar med mina. Att ett jävla leende ska förstöra våra stunder med ihop klistrade läppar förstår jag inte riktigt. Hade jag inte varit så lycklig vid hans sida hade det väll inte varit några problem. Men nu är det så att min kärlek till honom är alldeles för lycklig och när hans läppar är pressade mot mina så blir jag lixom ännu gladare och kan inte låta bli att le. Det går inte! Någon måste lära mig...