"Jag har en sjukdom, men jag måste inte vara sjuk för de."//Foscar

6 del 2

Jag ställer ner tallrikarna på varsin sida av bordet och slår mig ner vid min egna. Oscar lägger ner kryckorna bakom stolen och med stela rörelser kommer han ner på stolen. Jag fnissar lite åt hans stil och han bara lipar.

Jag börjar flacka med blicken mellan paketet och Oscar samtidigt som jag slingrar ihop våra ben. Han fnissar bara åt mig men nickar. Jag där emot har nog inte ändrats så mycket. Lite mer ansvar tar jag väll men leka är kul!

Jag tar upp paketet och kollar först på det för att försäkra mig om att det inte är till någon annan. Jag hade tur, de stod med snirkliga bokstäver "till finaste Felix och Oscar!" Ett leende sprider sig på mina läppar innan jag försiktigt öppnar pappret. Paketet är mjukt, som om det skulle vara något i tyg inuti. Typ en mössa eller något. Pappret är regnbågs färgat och de glittrar faktiskt. Så fint!

Äntligen är de öppet! Som gissat är det tyg. Regnbågsfärgad. Jag viker ut den och min blick möter en boddy, en sån som bäbisar har. Den har korta ärmar och skit söt. Jag vänder på den... På magen står det:

Oscar
+
Felix
=
Jag

Personen vill alltså att vi ska skaffa barn tillsammans... Det har jag verkligen inget emot. Jag skulle mer än gärna bilda familj med Oscar. Ha små bäbis Oscar som springer runt och är söta.
Sen har vi väll lite problematik med det där att skaffa barn... Vad jag vet kan ingen av oss bli gravida. Båda är killar och har jag inte helt tappat minnet så kan inte killar bli gravida. Tyvärr.
Asså tänk va coolt ändå. Att ha en liten Oscar i magen, veta att den en dag kommer komma ut och när den är ute så vet man att man har något att dela med någon man älskar. En dröm som är helt omöjlig. 

"Tänkte du kolla länge till eller?" Frågar Oscar roat. Jag släpper ner armarna i knät och möter hans blick. "Jag vill också se." Säger har och sträcker fram handen. Jag ger den till honom med en lite förvånad blick. Han fnissar lite när han ser vad som står. Han sträcker sig mot mitt håll och tar min hand. Den andra armbågen lutar jag mot bordet och mitt huvud placerar jag i min hand. Min blick ligger drömmande på Oscar som fortfarande granska boddyn.

Jag drömmer mig vidare mot våran framtid och om våra barn. Ska vi adoptera vill jag göra det från Afrika. Jag tycker dom är så fina och det känns mest som mig och Oscar. Dessutom. Så adopterade några vuxnare kompisar från China och deras dotter är bortskämd och skit jobbig. Jag menar inte att alla Chinese är så eller något negativt om alla. Det är bara de att är man med en person som kanske inte har ett önskande beteende så får man väldigt lätt fördomar om en viss folkgrupp. Det är tyvärr så människan fungerar så what to do?

"Nä, nu får vi äta innan maten kallnar ännu mer." Säger Oscar och viker ihop boddyn innan han lägger ner den i sin jacka. Han släpper inte min hand. Han börjar bara äta. Men själv kan jag inte slita blicken från den vackra skapelsen framför mig.

"Jag vet att jag är snygg men ät nu. Då kan vi komma hem och så kan du kolla på mig nästan hur mycket du vill." Fortsätter han och höjer en road blick.

"Om jag inte kan sluta kolla på dig då?" Frågar jag med halv drogad röst.

"Då får jag väll mata dig då." Suckar han på skoj och med sin egna gaffel tar han upp en kyckling bit från min tallrik. Han för den mot min mun och jag öppnar villigt den. När hela gaffeln är inne så gör jag inte som en vanlig människa skulle gjort. Jag stänger igen munnen så hela gaffelgrejen är i munnen. Jag måste vara säker på att jag får me' så mycke' Oscar baciller som möjligt. Va, nej jag är inte knäpp. Han drar ut gaffeln med ett skratt innan han snabbt stoppar in gaffeln i sin mun. Jag fnissar lite och tar upp min gaffel.