"Jag har en sjukdom, men jag måste inte vara sjuk för de."//Foscar

9

Äntligen framme, hemma hos Omar. Oscar sover mot min axel med sin vänster hand i min höger. Jag knäpper loss oss och försiktigt försöker jag väcka Oscar. En glad Omar kommer ut från huset och fram till bilen. Han öppnar dörren på min sida och hoppar in över oss som om vi inte träffats på flera månader. Min plan att väcka Oscar försiktigt gick ju då inte så bra... Han vaknar med ett ryck och svingar upp händerna i luften. Hans hand träffar min näsa...

"Nej, förlåt. Det va inte meningen." Är han otroligt snabb med att ursäkta. Han lägger sinna händer om mina käkar och ser oroligt på mig. Jag tar bara bort hans händer så dom istället ligger i minna händer och pressar mina läppar mot hans. Glöm inte leendet.

"Oscar, det gör inget. Det va Omars fel." Svarar jag finurligt när vi dragit ifrån

"Mhe." Flämtar Omar oskyldigt och kollar upp. Vi fnissar lite åt honom medan han flyttar på sig ut ur bilen. Jag hoppar efter och Oscar lika så. Jag hjäper honom ner mot marken och tar fram hans kryckor från bakluckan. Väldigt långsamt tar han sig mot ytter dörren och in i Omars hus medan vi andra plockar ut ur bilen. Vart han går exakt kan jag inte säga då jag tar med våran väska till Omars rum. Men jag skulle gissa till köket dör antagligen Willnur håller på med maten. Bilresan tog lite mer än fyra timmar om vi säger så... Vi åkte någon gång efter elva och klockan är nu typ halv sex...

Jag går tillbaka ut till bilen för att hämta något av de som är kvar. Men Oscars rullstol däremot lämnade vi kvar. Han gillar den inte så mycket om vi säger så... Vilda flockinstinkter. Det är dom svaga som dör.

Jag tar med mig väskorna med scenkläder och andra viktiga enskilda prylar till konserten.
Även de lämnar jag i Omars rum innan jag försöker hitta de andra grabbsen. Som gissat sitter Oscar i köket på en av barstolarna och pratar med Willnur. Vart Omar och Ogge är vet jag inte och orkar väll inte bry mig mer häller. Dom springer väll runt som vanligt eller spelar tv-spel. Dock är det något mer. Dom sitter ofta väldigt nära varandra. Skulle inte förvåna mig om dom har något på G tillsammans.

Mina inte för att skryta men ganska vältränade armar lägger jag runt Oscars midja. Han hoppar skrämt till men andas snabbt ut när han ser att det är jag.

"Usch vad du skräms min lilla älskade pungråtta." Fnissar han barnsligt och tar mina händer.

"Man får väll ursäkta den lilla, lilla, älskade. Skit Pelle" Står jag osammanhängande och försvar mig.
Han vänder sig om och förseglar våra läppar i en av de sämre pussarna vi någonsin utdelat. Jag drar fnissande ifrån men raderar snabbt mellanrummet och skapar en av de bättre. Utan att le! Fuck... Nej, nej. Det fins inget hopp om mig. Kan jag inte pussas är jag inte duglig till någonting. Notera den barnsliga ironin...