(Lyssna gärna på låten " I Won't Give Up" med Jason Mraz, det är en låt som jag tycker passar till detta kapitlet och Omars situation, den beskriver hans känslor)
När jag fick reda på att Elise överlevt operationen trodde jag att min värld skulle falla i samman så glad jag blev, men ett problem fanns. Hon ligger i koma och det har hon gjort i en vecka nu.
Om två veckor drar vi till USA och som jag känner nu vill jag inte åka. Jag vill inte lämna Elise och åka tvärs över världen utan att veta att hon är okej, att jag inte kommer förlora henne. Ifall jag skulle göra det då hade min värld verkligen fallit samman, jag hade aldrig blivit mig själv igen.
- Men herregud Omar du behöver komma ut annars kommer du bli knäpp av att sitta här dag ut och dag in, säger Hanna Elise mamma som precis kommit in i rummet.
- Jag kan inte lämna henne, svarar jag desperat även ifall jag vet att jag måste gå.
- Amen kära du om något ändras så lovar jag att du är mitt första samtal
- Em...Okej, du lovar?
- Ja, jag lovar
- Okej
Jag reser mig upp ifrån stolen och börjar gå mot dörren. Hanna sätter sig i den stol jag nyss suttit i.
- Okej, hej då, säger jag samtidigt som jag öppnar dörren.
- Hej då Omar, svarar Hanna och ler varmt emot mig.
Jag kliver sedan ut, stänger dörren och lämnar sjukhuset med en känsla av osäkerhet. Men jag hoppas och ber att hon vet att jag inte kommer ge upp, jag kommer inte ge upp oss.
- Sagas perspektiv -
Att ligga i sin säng och stirra rakt upp i taket är något jag har gjort sedan barns ben, speciellt i tider som denna. När man behöver ta en paus ifrån omvärlden.
Plötsligt knackar det lite lätt på dörren och i nästa sekund stiger en maskulin formad person in i rummet.
Jag vänder huvudet emot dörren och där står ingen mindre en min egen bror Simon. Han ler medlidande mot mig och stänger samtidigt dörren bakom sig.
- Tänkte bara höra hur det är med dig, det har gått så länge sen vi hade ett av våra snack, säger han och sätter sig vid fotändan på min säng.
Jag reser mig upp, så att jag sitter istället för att ligga ner. Det är svårare att prata då
- Ja, verkligen och det är helt klart mitt fel, jag har varit så upptagen med Oscar och alla andra att jag knappt har varit hemma, jag menar min kompis har ett barn och en sambo och den andra vet jag inte vad som har hänt med henne, det har hänt så mycket som gör att man inbillar sig att man inte har tid fast det är verkligen det man har.
- Jag fattar och allt som du har gått igenom när du bara är 18 år är helt sjukt, Jag själv blir sexton om en månad ungefär, tiden bara flyger förbi, jag har också haft fullt upp kan jag säga och istället för att prata om sorgliga saker hela tiden så undrar jag ifall du har märkt att det har varit en tjej här då och då? säger han och kollar frågandes med ett finurligt leende.
- Em.. nae det kan jag inte påstå, vadå??
- Jo, jag har typ träffat någon, hon heter Olivia och hon flytta hit för lite mer en ett årsen, hon går på vår skola fast i min parallell klass 9A, hon riktigt schysst och jag gillar henne djupt
- Verkligen? Fan va kul Simon...
- Ja och hon sa att hennes syster typ kände dig eller i alla fall visste vem du va
- Jaha? Okej, vad heter hon?
- Hon heter Vendela Åkesson
DU LIEST GERADE
O.S.C.A.R | O.s
Fanfiction(Detta är bok 2 av O.S.C.A.R böckerna, rekommenderar att läsa ettan först) Ett år har snart gått. Ett år sedan hon träffa Oscar. Ett år sedan hon börja sitt andra år i gymnasium. Mycket kan förändras på ett år Mycket har förändrats.
