O.S.C.A.R | O.s

Kapitel 4 - Olyckan

Det finns inte tid till att andas. Allt går så snabbt. Ena sekunden skedde det och i andra sekunden kommer dom. Hjärtat bultar i hundra nittio. Pulsen stiger för varje sekund. Men allt saktas ner när jag gör det.

Jag får inte går längre nu, nu måste jag bara vänta och se hur det går. Även ifall jag just nu står stilla stiger pulsen men denna gången utav stress och oro.

Jag går med långsamma steg tillbaka men inte ut utan till väntrummet, där jag nu kommer att spendera de närmaste timmarna. Jag tittar ber u golvet men kan inte undgå ifrån att titta på min vita skjorta som har blodiga fläckar över magen och min högra sida. Blod som tillhör Elise.

Jag plockar upp mobilen ifrån mina byxor och går in i en gruppchatt jag har med killarna och slänger iväg ett sms om vad som just hänt. Samtidigt som jag skriver kan jag inte hjälpa att tårarna börjar falla ner längs mina kinder.

Det dröjer dock inte många sekunder innan jag får ett sms utav Ogge som lyder att han kommer om 2 och jag tar med mig en hoodie åt dig. Oscar och Felix svarar inte långt där efter med att de kommer om 3.

Jag lägger ner mobilen i byxfickan igen. Lyckligtvis behöver jag inte ringa Elises föräldrar. Det gör sjukhuset, för jag tror inte jag skulle klarat av att ringa det samtalet. Jag hade brutit ihop fullständigt.

Jag sätter armbågarna på mina knän och lägger huvudet i händerna. Med pannan emot handflatorna. Nu rinner tår efter tår efter tår och ingen kan stoppa dom nu när jag redan börjat.

Jag kan inte fatta att det finns sånna här idioter fortfarande i världen som inte ens kan sköts sig i trafiken. Där dom inte bara riskerar sina egna liv utan andras också. Killen som körde va rent dum i huvudet. Hur kan man missa att två människor som går över gatan? Hur kan man köra typ 80 på en 30 väg? Idiot. På grund av honom kostar detta kanske min flickväns liv.

Det skulle varit jag som låg på de operationsbordet inte Elise. Det va jag som skulle bli påkörd utav den idioten inte Elise. Men hon va tvungen till att knuffa undan mig och ta smällen själv.

Plötsligt känner jag en varm hand mot min rygg. Jag tittar upp och ser Ogge. Bakom honom kommer Oscar och Felix springandes tillsammans med Alice och Saga.

Jag reser mig hastigt upp för att krama om Ogge. Men hindrar mig själv när jag kommer på blodet på skjortan.

- Men Gud, blöder du? Frågar Saga chockat och kollar oroligt på mig.
- Det är inte mitt blod, svarar jag och hon lägger upp händerna framför munnen
- Här, toan är där borta, säger Ogge med en medlidande blick och tårar i ögonen.
- Okej, tack, svarar jag och börjar gå bort mot toaletten.

Jag förstår deras reaktion för jag såg säkert för jävlig ut.

- Ogges perspektiv -

- Va det Elises blod? Frågar Saga efter att Omar gått med tårar i ögonen.
- Ja.. Tyvärr, svarar jag med huvudet vänt emot Omar där han går med tunga steg.
- Jag kan inte förstå att vi ska behöva gå igenom detta igen, efter allt som hände med Kajsa, säger Alice med gråten i halsen.
- Ja, det är helt sjukt, vi som fick så bra nyheter idag och så sker detta
- Ja, men förhoppningsvis går det bättre för Elise en vad det gjorde för Kajsa..
- Ja..
- Kan vi snälla sluta prata om Kajsa

Jag vänder mig om mot de andra som pratar så nedstämmande om Kajsa och detta med irriterad och besviken blick. Speciellt riktad till killarna för dom vet hur jag känner kring Kajsa och borde visa lite hänsyn.

- Ja, förlåt Ogge, tänkte mig inte för, säger Alice med en sorgsen blick
- Ja, jag märkte det, svarar jag med lite arg tok i rösten vilket jag ångra för det fick Felix att reagera.

- Öj, tagga ner.. Hon mena inget illa, vi blev alla väldigt berörda över det som hände Kajsa och vi förstår att du tog det hårdare en oss alla, men nu sker samma sak nästan igen och förlåt ifall gamla tankar och minnen börjar spelas upp i huvudet igen. Det känns precis som allt spelas upp i repriser och kommer aldrig att sluta. Men vi ska inte ta upp Kajsa mer nu ikväll och lägga alla vår energi på Elise och hoppas att hon klarar sig och lägga vår oro på Omar och bara be om gott för honom, för nu sitter han i samma situation som du gjorde och jag hoppas verkligen du förstår honom och kan försöka få honom på bättre tankar och bli mer positiv över det hela, säger Felix vilket får mig att bli lugnare men ändå inte, för lite utav de han sa har han fel om.

- Det finns inget med det här som gör en lugn eller som får en att bli övertygad och börja tänka positivt. För ni va inte där ni va inte där när allt hände eller vad hennes sista ord va. Det är inte denna händelsen på sjukhuset som man kommer minnas för alltid. För er del kanske men inte för Omar, allt han kommer att minnas är hennes sista ord eller hur hon hamna här från början. Han fick se allt med sin egna ögon. Han fick se den han älskar bli skadad, så skadad att hon kanske mister livet, säger jag och tänker precis fortsätta men blir avbruten utav Omar som kommit tillbaka ifrån toaletten.

- Vill ni verkligen veta hur hon hamna här och varför det inte är jag som ligger där inne på operationsbordet?
Jag och Elise gick på trottoaren påväg till en busshållsplats som skulle ta oss till vårt hotell. Vi hade stannat för att vi ja skulle kyssas. Vi fortsatte och skulle gå över övergångsstället. Då kommer det en bil körandes i ca. 80km/ timmen på en 30 väg. Jag ser bilen inte men Elise gör, hon skriker akta knuffar mig åt sidan men hinner inte undan själv fören bilen kommer och kör rakt på henne. Det är då jag ser bilen, det va en svart Peugeot och jag kan inte förstå hur hon kunde se den när det va becksvart ute och lysena på bilen va svaga. Men hon såg bilen och räddade livet på mig men riskerade sitt eget och kanske inte överlever. Om hon inte knuffat undan mig hade hon inte varit skadad utan att det hade varit jag, jag skulle ligga där inne nu. Om hon inte klarar sig vet jag inte vad jag gör. Jag tror inte jag skulle klara av att gå med dessa skuldkänslor jag har just nu. Det skulle få mig att explodera till slut.
Så nej jag tror inte ni förstår hur det är att se den man älskar skadas och inte veta ifall hon klara sig, säger Omar och kollar på oss alla med en seriös och brusten blick.

- Jag förstår, även ifall jag inte har sett personen nästan mista livet mitt framför mina ögon på det brutala sätter du har gjort, men jag miste nästan både min son och min flickvän för mer en ett årsen. Då när vi va i USA och Alice börja blöda då miste jag nästan Sixten och Alice. För Alice kunde förblött eller vad som helst och Sixten kunde dött. För om mamman börjar blöda kan det vara ett tecken på att det hänt med fostret. Son tur väl är så miste jag inte någon utav dom. Jag vet inte hur mitt liv hade sett ut idag ifall jag förlora dom båda. Ifall jag aldrig skulle fått lära känna Sixten, min son som är sju månader nu och är världens finaste unge. Skulle aldrig kunna byta honom. Jag skulle riskera mitt eget framför hans och det är något jag inte tror någon utav förutom Alice och jag som vet hur den smärtan känns. Att ens barn kanske kommer dö det är den värsta känslan man kan känna efter att man fått barn. En person som ej har barn skulle aldrig förstå, jag säger inte att du har det jobbigt nu Omar och att du Ogge hade det jobbigt under processen med Kajsa utan jag säger bara att jag vet hur smärtan känns att nästan förlora den personen eller dom personerna man älskar mest utav i hela världen, säger Felix med en tår rinnandes ner längs sin högra kind.

Allt som sagts har fått oss alla att bli väldigt känslosamma, så alla står in princip och gråter rakt ut dels för historierna som berättats men till mesta del tror jag att sorgen går till Elise som just nu ligger på ett operations bord och vi har ingen aning om vad som kommer hända eller ske.