Kvinnan på Pärlemo

kap. 2

" Godmorgon Lucy! " klockan ovanför dörren plingade till när Mr Charly kom in genom dörren och gick fram till marmordisken. Han la ena armen bredvid kassan och sträckte sig fram för att försöka kyssa Lucy på kinden. Lucy ryggade nonchalant och opåverkat undan och fortsatte att torka ur kaffemuggen med den blå vita handduken. Mr Charly suckade och tittade ut genom fönstret bakom Lucy och såg på avstånd pärlstranden och hennes häng björk med bord och stolar.
" När kommer jag att få se din finna trädgård fröken Collins? ". Lucy fnyste lite fräckt och retsamt åt honom. Hon lutade sig över disken mot honom och viskade sensuellt och elakt. " Aldrig... " han slog knytnäven lätt i disken och Lucy skrattade sött och tittade sedan på honom med sarkasm i blicken. " När kommer jag att vara ditt hjärta tillräckligt nära för att få din hand? " sa Charly, han tog av sig den bruna hatten och slätade till sitt svarta hår med en rörelse som han nog trodde var attraktiv. Lucy började bli irriterad på honom. " Ska du inte ha något, kan du gå... Dörren är där borta. " Charly värkande bli väldigt stöt, han tog på sig hatten igen, frustade argt och gick mot dörren. " Bättre lycka nästa år! Ha ha ha!" ropade Fru Nixon från sitt bord och dem andra i caféet skrattade med. Charly vände sig om och tittade in genom skyltfönstret på fru Nixon, han hade mord i blicken. Lucy hällde upp Mr Vooms extra starka kaffe i muggen som hon hade polerat och ställde den på brickan tillsammans med Fru Nixons te och fralla.
" Han kommer inte ge upp, va? " sa fru Nixon när Lucy ställde ner tallriken med den nybakade frallan bredvid tekoppen. Lucy tryckte brickan platt mot magen och satte sig bredvid fru Nixon på en tom stol. Fru Nixon är ca 70 år gammal, hon går runt i en grön lång kappa och svarta tagits, hon har glassögon och en grön stor hatt men stickade blommor på i massor av olika färger, hennes hår är kritvitt och hennes hy är blek och rynkig, fru Nixon är uppe i gryningen, tar långa skogspromenader och älskar att plocka svamp och blommor. Fru Nixon är änka sen 20 år tillbaka och har fortfarande humör och humor som en 20 åring. Alla på ön vet vem fru Nixon är och alla älskar henne som sin egen farmor. Alla barnen på dagis och upp till 3: an älskar att hälsa på henne och äta saft och bullar i hennes trädgård efter skolan.

" Nej det värkar inte så, jag slipper honom i alla fall på vintern. " Lucy log mot fru Nixon som tittade på henne samtidigt som hon sörplade i sig av sitt te. " Du kommer inte undan... Han värkar inte vilja ge sig. " sa Nixon och Lucy tittade på henne med uppenbar min. " Jag vet, men jag vägrar bli kär i en sån, sån!... " " Tölp?... " fyllde fru Nixon i och Dem båda skrattade, Nixon skrattade som ett gammalt rostigt cykelhjul. Lucy, skrattade som om hon drack ren honung till frukost varje dag. lent, sött och förtjusande. " Fru Nixon snött sig plötsligt sorgset i sin näsduk. Lucy tittade oroat på fru Nixon och la en hand på hennes axel. Fru Nixon tog tag i Lucys hand och höll om den stadigt. " Du påminner mig så mycket om mitt ungdomliga jag... Jag önskar att jag kunde backa tiden... Bli sött och älskvärd igen... " fru Nixon tog av sig glassögonen och torkade sig i ögonvrån, hon log brett mot Lucy och Lucy tog Fru nixons händer. " Alla här på ön, älskar dig, fru Nixon. all barnen, alla vuxna, alla gamla. Alla. Vad skulle Pärlemo, vår ö... vara utan dig? " Lucy gav Nixon en kram och gick sedan och ställde sig bakom disken för att ta beställningar av några skolbarn som just fått dörrklockan att plinga hjärtligt.