Kvinnan på Pärlemo

Kap. 14

" Godmorgon Erik, sovit gott? " Erik hade precis kommit ner från övervåningen, det var Ingrid som hade hälsat. Lucy satte gröten från spisen, Ingrid höll på att duka fram. Erik ställde sig bakom Lucy och gav henne en liten knuff i sidan, när Lucy tittade upp gav han henne en liten godmorgon puss på kinden.
" Godmorgon... " sa han. Lucy ställde ner grytan och pussade honom tillbaka, fast på läpparna.
" Oj,oj,oj! Vad såg jag, har ni äntligen släppt tyglarna lite? " Ingrid tittade med låssad anklagelse.
" Vadå äntligen? " sa Lucy, fast att hon tittade in i Eriks ögon och inte på Ingrid.
" Men, Hallå! Det syntes på flera mils avstånd att ni var... Förääääääälskade!" Retades Ingrid. Erik och Lucy skrattade, dem tittade fortfarande bara på varandra.
" Men mys ni bara, jag går upp till övervåningen och låtsas att jag har något viktigt att göra. " Ingrid svassade ut genom rummet och upp för trappan.
Erik och Lucy skrattade hysteriskt i tre sekunder och sedan började de kyssas...

Någon knackade svagt på dörren och Lucy öppnade ena ögat för att se vem som avbröt. Där stod Charly och tittade in med öppen mun genom fönstret. Lucy flög ifrån Erik som nu också hade hört knackningarna. Erik var röd som en tomat i ansiktet precis som Lucy. Och de tittade rådfrågande på varandra. De sa ingenting och Lucy täckte för de fula ärren i pannan av gammal vana. Sedan gick hon fram till dörren och öppnade dörren bara lite. Charly såg förnärmad ut men, han var inte ensam. Bakom honom stod en man och en kvinna, iförda blåa uniformer och bälten med betong, handskar, handklovar och en pistol i en hylsa. Lucy tappade färgen i ansiktet. Hon öppnade dörren och in steg de.
" Där är han." Sa Charly och pekade med ett föraktfullt finger mot Erik. Lucy tappade hakan precis som Erik, som nu var likblek i ansiktet. Poliserna började gå mot Erik.
" Va...vad gör de här Charly?"  Charly vände sig om mot Lucy och tittade ilsket och skadeglatt på henne.
" Eran rumskamrat ska förhöras angående rånet på Edwards butik... " Charly log, Lucy skakade misstroget på huvudet.

Det kunde inte vara sant, Lucy såg framför sig den svarta väskan, kvällen hon satt och väntade, pistolskottet som tjöt i öronen. Kyssen igår... Alla minnen rusade genom huvudet.
" Vilka är bevisen? " sa Lucy mållöst. Charly bröstade upp sig och log.
" Han sågs i närheten av brottsplatsen efter mörkrets inbrott, inte bara en, utan två! gånger! "
Lucy såg allt klarare nu, förstod. Poliserna gick upp på övervåningen med Erik som visade väggen. Lucy skyndade efter och Charly stannade i hallen. När Lucy kom upp höll polismannen på att förklara situationen för Ingrid medan poliskvinnan rotade runt i Eriks rum. Erik gick fram till Lucy och ställde sig bredvid henne. Lucy tittade på honom han såg rädd ut, sårbar. Lucy backade några steg bort. Erik tittade förbluffat på henne. Men han inte säga något, för poliskvinna kom ut ur sovrummet med den svarta väskan väll synlig med ett triumferande ansiktsuttryck. Hon gick fram till Lucys sänggavel och la väskan på den. Hon öppnade den och Lucy gick närmare för att se på innehållet.                                          

Det låg en tjock bunt sedlar och några foton ovanpå en kamera, med blixtar och fantastiskt dyr utrustning förmodligen värd mer en 500 kronor. Poliskvinnan tog fram sina handklovar och gick fram till Erik. Han höll up händerna som ett skydd och backade sakta undan med svetten pärlandes i pannan.
" Ni förstår inte! Jag har tjänat de där pengarna via mitt jobb! Jag, jag har inte rånat någon butik! Jag, jag...  Jag är oskyldig! " handklovarna rasslade när de stängdes, Ingrid flämtade högt och sprang fram till Lucy som var vit som ett lakan och Erik fördes nerför trappan mot polisbilen som stod parkerad en bit bort. Med ständiga försök at förklara att han var oskyldig.
"Men hör ni inte vad jag säger! Det är mina pengar! Jag har tjänat de själv! Lucy! Lucy! Säg att jag är oskyldig! De lyssnar inte!... Lucy... Lucy! "
Lucy höll upp en hand framför poliserna och dem vände Eriks ansikte mot henne, han såg förändrad ut, vild. Han tittade förskräckt på Ingrid och Lucy som bara stirrade på honom. Lucy gick långsamt fram till Erik. Han tittade oförstående på henne. Hon böjde sig fram och la sin hand på hans kind.
" Älskar du mig? " sa hon. Erik tittade anklagande på henne och lite förskräckt.
" Du måste väl förstå att det här inte är, är en så bra situation att fråga mig nå... " Lucy stoppade honom med en rörelse med handen.
" Älskar du mig... eller inte " Erik såg pressad ut.
" Eh, jo... Ja... Alltså Lucy... " Lucy satte ett finger på hans läppar.
" Det är okej ..." Poliserna förde bort honom till bilen. Han stretade inte emot. Han sattes i baksätet, han hade hela tiden blicken fäst på Lucy, han var stum av häpnad, han tittade så anklagande på henne. Lucy följde bilen med blicken. Eriks förbryllade ansikte fastande på hennes ögonlock, när färjan kom och åkte stod hon fortfarande där och såg efter honom. Ingrid stod bakom henne, och tröstade med sin närvaro. Inte förrän färjans kölvatten hade slutat slå mot klipporna brast Lucy ut i gråt. Hon föll framåt på knä och la sig på marken i fosterställning, hon försökte göra sig så liten som möjligt.

Sorgen kom som i vågor under de närmaste timmarna, man kunde se vågen komma, och känna dess kraft när den slog i klipporna och exploderade för att sedan flyta undan och ge plats åt en ny våg, som skulle bli starkare en den förra. Lucy satt på sin säng med en näsduk i handen, Ingrid satt bredvid och tröstade genom att klappa henne på benet. Lucy stirrade bara tomt på sina fötter, med rödsprängda ögon och rinnande näsa. Lucy harklade sig plötsligt, snöt sig och tittade på Ingrid.
" Det är din sista dag här, jag vill att ( snyft ) den ska bli bra... Kom " Lucy reste sig upp och hjälpte upp Ingrid på fötter. De gick ner till nedervåningen och började baka en sockerkaka. Som de dekorerade med jordgubbar och grädde, sedan gick dem ut i Lucys trädgård och satte sig under hängbjörken. Där satt dem sedan och pratade om annat och på kvällen skulle Ingrid åka hem, inte visste de att Ingrid inte skulle åka med sin bil till färjan, utan att hon skulle bli tvungen att åka ambulans till närmaste förlosningsklinik innan klockan ens hade slagit fem.