Kvinnan på Pärlemo

kap. 7

" Rum uthyres, Lucys Café på Pärlemo, dubbelsäng i separatrum med tre fönster och havsutsikt... så! det var den sista!" Lucy klistrade fast affischen på busskurens anslagstavla och satte sig sedan ner på sadeln och trampade vidare uppför backen mot färjeterminalen. Det var massor av folk och bilar, men bara en person som skulle av på Pärlemo. Uppe på däck parkerade Lucy cykeln och och gick upp för trappan till övre däck, där lutade sig Lucy mot relingen och såg havets yta klyvas i två delar av metallbåtens skrov. Vågorna spottade och fräste och Lucy tog av sig hjälmen för att låta håret fläkta fritt i vinden.
"Snyggt ärr..." sa en manlig röst bakom Lucy och Lucy svängde snabbt om och täckte för sin panna med håret.
"Eh... skäms inte för det! Det visar bara att du lever!" Mannen drog upp sin vit- och blårandiga skjortärm och till Lucys förskräckelse syntes ett decimeter långt ärr i blå, grön, röd och lila färg. Mannen var ganska lång, men hade egentligen igen stor kropp, han hade svart otroligt rufsigt hår på huvudet och hans byxor var fina och svarta med ett par formella läderskor längst ner.
Han höll i en stor väska i svart läder och han hade bruna ögon som betraktade Lucy i minsta detalj. Lucy kände sig obekväm i närheten av honom och Lucy såg på väskan som såg ut att kunna innehålla en pistol eller massor av pengar. På väskan satt en etikett där det stod: London, Fleet street 21. Eric Huxley. Lucy kastade ett öga mot havet och såg Pärlemo komma närmare.
" Ledsen, Mr Huxley. Men jag måste gå, jag ska av på nästa ö... " Lucy trängde sig förbi mannen och småsprang ner för trappan och greppade krampaktigt tag om sitt cykelstyre. Lucy satte på sig hjälmen och höll blicken fäst på bryggan som närmade sig. Lucy hörde hur en bil några rader bort startade motorn, hon var visst inte den enda som skulle av på Pärlemo.

˜

" Tack för hjälpen! Fru Nixon!"  Fru Nixon ställde ner säcken med ihopräfsade löv och rättade till sin hatt. " Åh! inget att prata om! Jag hoppas bara att du kan förlåta mig för att jag skrämde dig!" Lucy skakade på huvudet. " Det klart jag gör! det var inte ditt fel... kom, vi har förtjänat lite rabarbersaft " Fru Nixon skrattade lite lätt när hon borstade av arbetsbyxorna och tog av sig stövlarna. Nixon satte sig vid ett bord och tittade på när Lucy blandade saften och la i iskuberna.
Dem drack sin saft i trädgården och blickade ut mot pärlstranden och längtade efter att få svalka sig. Den vita sandstranden var ockuperad av massor av människor som badade, solade, byggde sandslott och hade picknick under färgglada parasoll.
~
När fru Nixon hade gått hem satte sig Lucy framför spegeln i sitt rum och betraktade sitt ärr i pannan och vid midjan. Lucy suckade, hon saknade så att stå nere i caféet och sälja nybakat bröd och karameller till alla de vänliga människorna på ön.
Lucy kände sig alldeles för ren, i vanliga fall brukade hon ha mjöl i både hår och ansikte och lite chokladsmet i mungipan på sin lediga tid. Men allt var annorlunda nu, Inga kunder som köade, igen dörrklocka som plingade, inget smuttande på te, ingen som åt bullar eller kakor. Men igen skulle komma, varken imorgon eller idag. Och allt tack vare dessa dumma ärr.

Riiiiing! Riiiing! Riiiing!

Lucy plockade upp telefonen och Lucy svarade och sa:
"Hallå? Det är fröken Collins som pratar..." Inget svar... Lucy skulle just avsluta samtalet när rösten sade:
" Är det ni som hyr ut ett rum på ön Pärlemo?" Det var en manlig röst som pratade med lugn stämma. Lucy pustade ut och hela kroppen fylldes med glädje.
" Ja! Det är jag som hyr ut ett rum. Är ni intresserad? " Lucy korsade fingrarna.
" Ja, bilderna är väldigt fina och det låter väldigt trevligt att bo på ön, nu när jag en då har affärer att utföra där. Vad kostar tre veckor? kanske fyra?"
" Det får jag räkna på, men någonstans kring 10. 000 " Lucy lät allt mer upphetsad på rösten.
" Det blir bra, ingår mat och dryck? " sa mans rösten.
" Ja, tre mål mat om dagen. " sa Lucy.
" Då kommer jag imorgon om det passar sig, vid elva tiden... "
" Det går så bra så, jag hoppas att ni kommer trivas..." sa Lucy som ville dansa av lycka! turen hade vänt!
" Det är jag övertygad om! adjö fröken Collins "
" Eftersom ni stannar så länge kan ni kalla mig Lucy herrn! "
" Adjö isåfall Lucy! "
" Adjö! herr?... " sa Lucy frågande för att få höra hans namn.
" Huxley, Eric Huxley... "
Lucy la på.