Kvinnan på Pärlemo

Kap. 4

Lucy öppnade ugnen och kände den ljuvliga doften av nybakade kanelbullar, Lucy andades in den kryddiga kaneldoften och ställde den sedan framför sig på gallret. Det var ca en timme kvar tills caféet skulle öppna och Lucy hällde up mjölk i en ren kaffe mugg, tog en väldigt varm bulle och la den några sekunder i kylskåpet för att den skulle svalna snabbare, hon plockade ut den igen och la bullen på en tallrik, i dag hade Lucy på sig en ljusgul klänning med vitsippor broderade på med vit tråd.
Lucy ställde tallriken på det vita stålbordet och satte sig på stolen med den vindbitna kudden på, Lucy tog en klunk mjölk ur glaset och torkade sig med baksidan av handen. Lucy hörde hur en koltrast sjöng i häng björkens trädkrona. Lucy blundade och lysande, hon hörde havet, ett skrattande barn (förmodligen på väg mot dagiset), färgan som brummade i fjärran och koltrasten som sjöng sin vackra sång. Lucy tog en tugga av bullen men i mitten var fortfarande bullen stekhet, Lucy tog snabbt en stor klunk mjölk och kände att hennes tunga var lätt bränd.

~

" Det blir 20 kronor." sa Lucy och log sitt socker söta leende. Den lilla flickan betalade med två stycken tior och fick sina kolor och karameller. Hon stoppade genast en gräddkola i munnen och hela henens ansikte smälte i njutning. Lucy kände en sådan väldig modersinstinkt att man nog kunde ta på den om man hade försökt. Den lilla flickan log och sedan gick hon ut genom dörren. Fru Nixon hade gått för en halvtimme sedan och Cafeét hade inte så många besökare på dagarna.
Lucy tog av sig sitt förklädde och såg hur smutsiga fönstren hade blivit, Lucy hämtade gula gummihandskar, en skurhink med såpa och en trasa och började först med insidan och sedan med utsidan av fönstren. Lucy hade problem med att nå upp till dem högsta hörnen så därför hämtade hon en stol från utomhusserveringen och ställde sig på den. nu gick det som en dans, men stolen var lite ostadig. Lucy hade bara lite spindelnät kvar i det högra hörnet så Hon sträckte på sig.
Hon kände hur stolen vacklade till och och Lucy ryggade tillbaka för att inte falla. " Hej på dig, Lucy!" och rösten fick Lucy att hoppa till så kraftfullt att hon föll rakt fram, mot. och igenom. fönstret.

~

Det var tidigt på morgonen när Lucy vaknade, en vit lampa i taket blinkade lite lätt. Lucy kände inte igen sig, Lucys kropp ömmade och hennes huvud hade ett vitt bandage lindat runt huvudet. Lucy tittade runt i rummet, det var ett litet rum med en liten tv i taket, ett sängbord med ett vatten glas på, en kritvit dörr, ett fönster på glänt och utanför fönstret hördes trafiken och en polis siren på långt avstånd. Bredvid fönstret fanns en stol. och på den satt. "Fru... Nixon? " hon ryckte till och tittade på Lucy. även om det var länge sedan, hade hon gråtit och hon öppnade munnen för att prata men det var ingenting som kom ut.
" Var... är jag?... " sade Lucy och fru Nixon tryckte en näsduk mot munnen och grät. Lucy kände sig dåsig och bedövad. sinnena var avslappnade och hon kände sig tröt. " Var är jag?" sa Lucy lite mer bestämt. Fru Nixon sammlade sig och tog Lucys hand. i Lucys hand satt en kanyl som ledde via en slang till en påse upphängd på en metal stång med vätska "Du är på sjukhuset Anvard. Det ligger på fastlandet. " Hade inte Fru Nixon varit så ledsen hade Lucy sagt att hon visste redan att Anvard låg på fastlandet.
" Varför är jag här?" sa Lucy och fru Nixon snöt sig i sin näsduk. " Jag hade glömt min väska på min stol igår morse... så jag kom tillbaka för att hämta den. Du stod och putsade fönster när jag kom och, och. när jag hälsade blev du så förvånad att du satte stolen i gungning. du föll. rakt in i fönstret... och, och. det splittrades i tusen bitar... och, du fick en stor glas kärva i sidan... och i pannan... ( Fru Nixon snyftade kraftigt ) och du har opererats i fyra timmar. din familj är på väg hit... "