Harry Potter och Återkomsten

Kapitel 10 ~ Jättarnas fångar

Höga berg reste sig runtom dem och en stark vind fick dem nästan att blåsa omkull. Det tog ett par sekunder innan Harry insåg att de inte alls befann sig vid Snäckstugan, utan någonstans uppe bland bergen.

"Hermione?" sade han. "Vart är vi?"

"J-jag vet inte", svarade hon skrämt. "D-det måste blivit något fel."

Ett öronbedövande vrål skar genom luften och alla tre ryckte till. Ron blev alldeles blek i ansiktet.

"Vad var det där?" stammade han.

Hermione, som var minst lika blek som Ron, spärrade upp ögonen och satte handen för munnen.

"Ron. Harry", sade hon tyst. "Det där var en jätte. Vi har hamnat i deras tilhåll."

Sekunden senare började marken skaka våldsamt De hörde ljudet av en stor sten som krossades mot marken ett par hundra meter bort. Harry såg sig omkring efter någonstans där de kunde gömma sig och fick syn på en liten grotta, knappt synlig, bakom ett stort klippblock.

"Fort, in här!" Han drog med sig Ron och Hermione in i den lilla grottan. Den sträckte sig ett antal meter in mot berget och det var ungefär två meter upp till taket. De drog sig så långt in som möjligt och ingen av dem vågade yttra sig, rädda för att bli upptäckta. Det gick ett par minuter, och Ron skulle precis resa sig upp, när det brakade till precis utanför grottan och ännu ett öronbedövande vrål ljöd genom luften.

"Vi måste transferera oss härifrån", väste Harry så tyst som möjligt.

"Det går inte!" svarade Hermione gråtmilt. "Känner du inte att grottan är utsatt för någon form av svart magi?"

Harry hade inte tänkt på det innan, men nu kunde han känna hur luften dallrade och tryckte mot honom på ett obehagligt sätt.

"Vi måste vänta på att jättarna försvinner innan vi kan ge oss av", fortsatte Hermione. "Harry, vad gör du?!"

Harry hade dragit fram sin osynlighetsmantel ur väskan och var på väg att svepa den om sig. Han tecknade åt dem att vara tysta och smög sedan iväg innan de hann protestera. Dagsljuset bländade honom rejält, trots det att de bara varit i grottan en kort stund. Han stod gömd bakom klippblocket, ifall jättarna skulle råka få syn på honom. Manteln täckte precis hans fötter, och han vill inte riskera något. Den syn han hade framför sig var chockerande. Tre stycken jättar satt på marken framför grottan. De var runt åtta meter höga, klädda i varsin smutsig tygtrasa och mycket fula med sönderslagna ansikten och ihoptryckta näsor. Deras grova, smutsiga hud var täckt med blåmärken och en av jättarna hade ett stort sår i sidan som det fortfarande rann blod från. Jätten tryckte sin stora hand mot såret, som blev alldeles våt av blod, och slickade sedan av blodet från sina fingrar. Harry ryggade äcklat tillbaka och rynkade på pannan. Han undrade vad som hade hänt med dem, men insåg sedan att det låg i deras natur att slåss mot varandra. Tyst smög han tillbaka och förklarade vad han sett.

"Usch", muttrade Ron. "Hoppas dem sticker snart."

Det gjorde de inte. I flera timmar satt de gömda i grottan och när mörkret började falla var jättarna fortfarande kvar, och nu hade de precis börjat äta av ett par bergsgetter som de fått tag på. En stark doft av blod fyllde luften och gjorde det obehagligt att andas. Ingen av dem hade lust att äta de äpplen som Hermione hade i sin väska och snart föll tröttheten över dem. Snart sov de djupt, förutom Harry som tog första vakten. Det var alldeles kolsvart i grottan, han hade lika gärna kunnat blunda. Efter knappt en timme tystnade skrålandet utanför grottan och ersattes istället av höga snarkningar. Hans tankar drogs till sin familj och hjärtat dunkade hårt när han såg Albus ansikte i sitt huvud. Om de hittade Albus, och han mot all förmodan var död, vad skulle hända med Harrys psyke då? Han hade redan förlorat så mycket, sina föräldrar och sin gudfar, det var inte rättvist om han förlorade sin son också. Det skulle han inte klara av, han skulle säkerligen må dåligt resten av sitt liv och skylla allt på att han inte var tillräckligt snabb med att hitta Albus. Allting kändes genast negativt igen, och han ville egentligen inte ha de där tankarna, men hur skulle han slippa dem?