Harry Potter och Återkomsten

Kapitel 4 ~ Den mystiske trollkarlen

Harry satt kvar på kontorsgolvet med Mr. Weasley bredvid sig, men det kändes som om han befann sig flera tusen mil därifrån, på någon avlägsen plats mitt ute i ingenstans. Alla ljud hade helt upphört, det enda han hörde var ljudet av hans egna andetag.

"Berätta mer", sade han tyst.

"Jag får egentligen inte säga mer...", sade Mr Weasley, men Harry avbröt honom. "Berätta mer! Arthur, du vet hur viktigt detta egentligen är." Han reste sig upp på ostadiga ben och samlade ihop alla papper med trollstaven och sjönk sedan ner på sin kontorsstol. Mr. Weasley satte sig på en av trästolarna vid skrivbordet.

"Te?" frågade han stött, och utan att vänta på svar trollade han fram två koppar ur tomma luften. "Jag har inte fått onödigt mycket information", fortsatte han." Detta grundas på rykten och det ska du ha i åtanke, Harry. Vi har fått rapporter från trollkarlar runtom i hela världen. De berättar att de sett en mystisk man i sina drömmar, exakt den man som du beskrev. Och när de vaknar, poff, så är någon av deras nära och kära borta. Spårlöst försvunna. Tro mig, vi har letat som galningar, men det är helt omöjligt att hitta dem."

Harry stirrade på honom. Han kunde inte få fram ett enda ord. Nära och kära som försvunnit spårlöst, efter att man sett en mystisk man i sina drömmar.

" Betyder detta att någon i min närhet kommer försvinna?" sade han näst intill ljudlöst.

" Jag vet inte", svarade Mr. Weasley. " Det är inte bara det. I drömmarna har mannen även upprepat ett namn gång på gång. ' Harry Potter'."

Harry ryckte till och var nära på att välta ned koppen med te på golvet. Fortfarande alldeles mållös satt han och stirrade ner i den stora träskivan framför sig.

" Försvunna...", mumlade han." Hur länge har detta pågått?"

" En vecka", svarade Mr. Weasley. " Vi tror att han är ute efter dig och..."

Mer hann han inte säga förrän kontorsdörren rycktes upp och Mafalda Hopkirk störtade in med ett ytterst förnärmat uttryck i ansiktet.

" Mr. Weasley!" ropade hon, på gränsen till att skrika. Harrys huvud började återigen dunka. "Detta är absolut hemligt, speciellt för Mr. Potter! Hur understår du dig att ens nämna det för honom?!" Hon såg på Mr. Weasley med förpestad min och det gick upp för Harry att hon inte kunde vara särskilt omtyckt på grund av hennes häftiga attityd.

" Han behövde få veta, Mafalda", sade Mr. Weasley. " Förr eller senare skulle han ju ändå fått reda på det, eller hur?"

Med dessa ord reste han sig upp och försvann ut ur Harrys kontor. Mafalda stod kvar och stirrade efter honom innan hon vände sig mot Harry och spände ögonen i honom.

" Åk hem och vila", befallde hon. " Inte ett ord till någon! Är det uppfattat?" Harry nickade och hon lämnade kontoret, fortfarande lika uppretad. Han satt kvar en stund med ögonen fästa på en punkt till vänster om dörren. Allt kändes för tillfället alldeles oförklarligt och han la allt Mr. Weasley sagt noga på minnet. Detta var inte något han skulle hålla hemligt. Ginny var tvungen att få veta. Även Ron och Hermione. Han var helt säker på att de kunde hjälpa honom på något sätt.

När Harry kom hem sköljde tröttheten över honom och han ville helst av allt gå och lägga sig och sova tre dygn i sträck, men han slog sig istället ner vid köksbordet och kallade till sig Ginny, som såg aningen oroad ut eftersom han hade kommit hem alldeles för tidigt med ett jagat uttryck i ansiktet. Han berättade allt, in i minsta detalj och utan att, konstigt nog, snubbla på orden. Ginny satt tyst och tittade koncentrerat ner i bordet. När han var klar öppnade hon munnen, men inga ord kom ut.

"Barnen", sade hon efter ett tag och såg oroligt på honom.

" Inte på Hogwarts", sade Harry och försökte låta övertygande. "Du vet ju hur säkert det är där, eller hur?" Ginny nickade, men Harry kunde inte veta om hon var övertygad eller inte. Han visste inte om han skulle säga något eller vara tyst, men han behövde inte fundera längre på saken eftersom Ginny reste sig upp och lämnade köket.

"Jag meddelar Hogwarts", ropade hon över axeln. "Gå och lägg dig och vila lite."

Harry nästan drog sig upp för trappan och slängde sig i sängen. Sekunden senare sov han.

Det var sen morgon när Harry vaknade. Solen sken in genom fönstret och bländade honom. Han fumlade efter sina glasögon och satte sig upp i sängen. Från nedanvåningen kunde han svagt höra mumlande röster, någon måste ha kommit på besök. Snabbt tog han på sig en skjorta och ett par jeans och skyndade ner för trappan och in i köket. Vid bordet satt Ginny, trolldomsministern Kingsley Schaklebolt och en man som Harry inte visste namnet på. Kinglsey nickade åt honom.

" Hejsan Harry", sade han.

"Kingsley", hälsade Harry och slog sig ner bredvid Ginny. Hon hade lagat frukost, äggröra med toast. Han tog en tugga av äggröran och spetsade öronen när Kingsley förklarade sitt ärende.

"Som du vet är ni inte helt och hållet i säkerhet för tillfället", berättade han. "Jag har själv tagit mig tiden att komma hit för att hjälpa er med att lägga skyddsformler över huset och ge er den information ni behöver. Jag antar att du har berättat för Mrs. Potter", fortsatte han och lyfte på ena ögonbrynet mot Harry. Han nickade kort.

"Vi har även kontaktat Hogwarts och de har lovat att noga se till så att era barn inte lämnas utom synhåll."

Kingsley snurrade sin trollstav mellan fingrarna och studerade Harry när han åt. Ingen av dem sa något på ett tag. Då Harry var klar tackade han Ginny och följde efter Kingsley och den andra mannen ut i trädgården.

" Vi lovar er det allra säkraste skyddet", sade Kingsley. Han tog fram sin stav och svängde med den fram och tillbaka samtidigt som han mumlade alla de skyddsformler han kunde. Harry och den andre mannen var inte sent efter att göra likadant. Luften var alldeles tjock av alla formler och snart kunde man nästan se hur en stor kupol omgav huset.

"Tyvärr är det endast ert hus vi kan säkra till hundra procent", berättade Kingsley. "Däremot kommer vi från och med nu alltid hålla ett öga på dig. Vi har funderat lite hur vi ska göra på bästa sätt, och vi kom fram till att det bästa sättet är att sätta in ett chip i din handled så att vi lätt kan spåra dig med hjälp av våra stavar."

Harry nickade långsamt. Han visste inte riktigt vad han tyckte om det här. Under sin barndom hade han knappt haft någon frihet alls, och han ville gärna njuta av den så länge som möjligt. Det värsta han visste var när någon annan ständigt skulle ha koll på honom. Även om detta gällde hans liv var han inte riktigt förtjust i tanken. Ändå sträckte han fram handen när mannen tog fram en liten maskin och satte den mot hans handled. Det stack till när det lilla chipet planterades in i kroppen, men efteråt kändes det ingenting.

" Nu tror jag att vi är klara", sade Kingsley med ett leende. "Tack för att vi fick komma, Harry. Hör bara av dig om det är något vi behöver hjälpa dig med"

"Tack själv", svarade Harry. "Nöjet är helt på min sida."

Mannen och Kingsley försvann i ett rökmoln på gräsmattan mitt framför Harry. Han tittade ner på sin handled där ett litet ärr redan hade bildats och undrade vad som sedan skulle hända.