Harry Potter och Återkomsten

Kapitel 17 ~ Den förfärliga upptäckten

En rå kyla omslöt dem när de fortsatte längs korridoren, som verkade smalna av ju längre nedåt den sluttade. Även om det var mycket kallt svettades Harry ymnigt. Hermione kastade en blick på honom och stannade upp.

"Harry, hur mår du egentligen?"

Harry fokuserade med blicken mot henne och försökte se ut att vara oskadd. Med tanke på Hermiones ansiktsuttryck verkade han inte lyckas särskilt bra. Istället vände han bort blicken.

"Jag mår fint", sade han. "Det är helt säkert."

Han torkade sig i pannan och fortsatte gå. Bakom honom viskade Ron och Hermione lågmält med varandra, men han var inte på humör för att tjuvlyssna.

Slutligen, efter något som kändes som timmar, men som egentligen bara var minuter, kom de in i en enorm grotta. Det var åtminstone tio meter upp till taket och den sträckte sig längre in vad de såg, med hemliga gångar och skrymslen överallt. En liten underjordisk sjö bredde ut sig ett par meter till vänster från dem och det droppade ihärdigt från taket.

"Det här är otroligt!", sade Ron och såg sig överraskat omkring. Han sänkte rösten och viskade: "Här är den perfekta platsen för en drake att bo på."

Även om Harry visste att det inte bodde någon drake här, eftersom de sedan länge skulle varit döda om det nu hade gjort det, bildades en klump i magen på honom och han fylldes av en olustig känsla. Han slängde en blick på Hermione som noggrant studerade den enorma grottan utan att visa något intresse för deras samtal. Blicken fastnade på henne och han stod länge och bara tittade på henne när ett jämrande ljud plötsligt ekade genom grottan. Harry snodde runt och började springa mot den plats där han trodde att ljudet kom ifrån. Den stora, kala grottväggen tornade upp sig framför honom och han sökte febrilt med blicken över väggen för att leta efter några skrymslen som låg undangömda, men utan framgång. Han stannade upp och släppte ut en djup suck. De var så nära på att hitta Albus, men det verkade ändå som att han befann sig så oerhört långt bort.

"Här borta!" Rons mörka röst avbröt tystnaden och han vinkade åt Harry att komma.

Det var knappt så att man såg den smala gången i väggen. Den var knappt en meter bred och ledde in i totalt mörker. Harry lyste med staven, men inte ens magi kunde lysa upp det mörker som fanns i grottan. Han kisade med ögonen och vände sig sedan mot Ron och Hermione med rynkad panna.

"Det är något som inte stämmer", sade han.

"Nej, det är självklart att det inte är något som stämmer!" svarade Hermione med lätt panik. "Allt det här är inte som det ska. Och när vi har hittat Albus ska vi ta reda på vad det är som pågår. Om du inte vill gå först kan jag göra det." Hon blundade och tog ett djupt andetag. "Förlåt. Jag är jätteorolig för det här. Det måste verkligen vara hemskt för dig, Harry."

Harry nickade och tittade ner i marken. Han ville inte bryta ihop inför sina vänner, utan var fast besluten att hitta sin son med en gång, utan några svårigheter.

"Jag går först", sade han.

Det trånga utrymmet gav honom cellskräck, men han tvingade sig själv att fortsätta. Ron och Hermiones tysta steg fick honom att lugna ner sig när det kändes som om hela taket var på väg att rasa in. Gången ledde ett par hundra meter in i bergväggen. När de kom ut på andra sidan dunkade det i Harrys huvud och han kunde inte dölja hur dåligt han mådde. Han lutade sig mot bergväggen och andades tungt.

Ron och Hermione lät honom vila. De passade på att undersöka grottan under tiden. Den var inte särskilt stor, och det var lågt i tak, men den var mörkare än natten.

"Lumos maxima", sade Ron och ett starkt ljussken bröt fram ur toppen på hans stav. Harry hann uppfatta konturerna av något längst bort i hörnet av grottan. Hermione hade också sett det och var på väg dit med raska steg. Plötsligt stannade hon upp och gav ifrån sig ett skrik. Harry tittade förskräckt mot henne, och insåg då vem det var som låg framför hennes fötter. Allting stannade plötsligt upp. Utan att bry som om smärtan som dunkade i huvudet rusade han dit och kastade sig på knä bredvid sin son. Det svartnade nästan framför ögonen på honom när han insåg vad det var som hade hänt.

"Albus! Albus!" Han ruskade den livlösa kroppen och ropade hans namn gång på gång. Tårar rann längs hans kinder och han insåg att det var lönlöst. Utmattad sjönk han ner på den hårda marken med armarna om Albus. Albus, som inte längre var i livet.

Ron och Hermione satte sig ner bredvid honom. Båda två grät också, och Hermione lutade huvudet mot Rons axel.

När Harry förlorade sin gudfar Sirius Black krossades hans hjärta, och han hade hoppats på att aldrig mer få behöva uppleva de känslor som skoningslöst angripit och plågat honom i flera månader efteråt. Samma sak upplevde han nu, men allting var tusentals gånger värre. Det kändes som en del av honom hade slitits bort och han kände sig alldeles tom på insidan. Tårarna rann nerför kinderna, men han gjorde inte försök att torka bort dem. Hans yngsta son var borta, och han skulle aldrig mer komma tillbaka. För ett ögonblick önskade han att han befann sig någon annanstans, helt ovetandes om vad han just fått bevittna. Ron och Hermione ropade på honom, men deras röster var så avlägsna, alldeles för långt borta. En smärta skar genom ena sidan av hans ansikte och sedan blev allting svart.

Den salta doften av hav fick Harry att vakna till. Det bultade i huvudet när han öppnade ögonen för att se vart han befann sig. Ljuset stack i ögonen och den salta doften växte sig starkare för varje sekund som gick. Harry vred långsamt på huvudet och fastnade med blicken på en vit sandstrand utanför ett smutsigt fönster. Snäckstugan. Det var där de befann sig. En knackning på dörren fick honom att rycka till.

"Kom in", sade han trött. Halsen var torr och gjorde ont.

Hermione gläntade försiktigt på dörren. Hon bar på en kopp te som hon försiktigt ställde ner på bordet bredvid sängen där Harry låg.

"Hur mår du? frågade hon tyst.

Harry svarade inte, ryckte bara på axlarna. Han ville säga till henne att hela hans värld var raserad, men han kunde inte.

"Det är lugnande medel i teet", sade Hermione. "Mot... sorgen."

"Tack, Hermione."

Hon reste sig och gick. Utan att bry sig om den dunkande smärtan i huvudet satte sig Harry upp och tog en klunk av teet. En mycket söt smak spred sig i hans mage och han mådde genast mycket bättre. Även fast hans tankar hela tiden drogs till Albus döda kropp kände han ingen sorg, bara tomhet. Han undrade vad han skulle säga till Ginny och hur hon skulle reagera. Det värkte i hjärtat på honom när han såg hennes ledsna ansikte framför sig. Det skulle inte bli lätt.