Harry Potter och Återkomsten

Kapitel 14 ~ Den gröna stugan

Det rådde kaos. Folk skrek högt och försökte panikslaget ta sig så långt bort från trollkarlen som möjligt. Rummet lystes upp av alla ljusblixtar som flög genom luften. Trollkarlen var mycket snabb och skickade förbannelser mot dem gång på gång, samtidigt som han försökte närma sig dem. Harry slog undan förbannelserna snabbare än han trodde var möjligt, och han hade ingen chans att skicka besvärjelser tillbaka mot trollkarlen. Conely skrek åt dem att gömma sig samtidigt som han försökte knuffa undan Ron och Hermione från förödelsen. Detta hindrade dem från att försöka lamslå trollkarlen, så det slutade med att Ron gav Conely ett hårt slag över näsan för att han skulle ge sig. Harry kunde inte låta bli att bli djupt imponerad av skickligheten som trollkarlen utstrålade. Han lyckades båda skydda sig från förbannelser och kasta dem samtidigt, mycket snabbt, något som inte ens Hermione var särskilt bra på. Han insåg att de inte kunde hålla på så här i all evighet, de var tvungna att försöka överrumpla trollkarlen för att kunna besegra honom.

"Ron! Hermione!" skrek han över kaoset. De skrek ett svar tillbaka, men han uppfattade det inte. En ljusblixt krossade väggen ett par centimeter från hans huvud och han kastade sig rent instinktivt åt sidan. Olyckligtvis slog hans huvud i något hårt, det hördes ett högt pang och ljusglimtar dansade framför hans ögon. Allting stannade plötsligt upp. Hermione skrek till och rusade mot honom, samtidigt som trollkarlen stannade upp mitt i en rörelse och flinade skadeglatt. Eftersom ingen längre sköt förbannelser mot honom välte han undan borden och banade sig iväg mot dem. Harry kunde urskilja en stor gestalt som tornade sig upp över honom, och utan att riktigt förstå vad han gjorde lyfte han sin stav och riktade den mot gestalten.

"Confundus!" skrek han och trollkarlen tog ett par förvirrade steg bakåt. Harrys huvud dunkade hårt och han kunde knappt urskilja någonting längre, men han tvekade inte. "Bombarda Maxima!" Sedan svimmade han.

En frän lukt fick honom att kvickna till. Han slog upp ögonlocken och såg rakt in i Hermiones bruna ögon.

"Åh, Harry!" ropade hon och försvann sedan ur hans synfält.

Han satte sig långsamt upp och försökte att inte bry sig om det påfrestande bultandet i huvudet. Ron satt bredvid honom med ett lättat uttryck i ansiktet. Lite längre bort satt Hermione på huk och smorde in Conelys näsa med en salva. Harry såg sig förvirrat omkring. Den fräna lukten fick det att sticka i näsan, men han kunde inte avgöra vartifrån den kom.

"Du är helt otrolig!" sade Ron. "Jag kan inte fatta att du sprängde honom i småbitar!"

"Gjorde jag ... så det är därför det luktar?"

Hermione sjönk ner bredvid honom och nickade allvarligt.

"Ferula." Bandage sköt fram ur hennes trollstav och lindades runt hans huvud. Hon blundade och viskade ohörbara trollformler samtidigt som hon höll en hand på hans panna.

"Ja, det var fantastiskt", sade hon när hon var klar. "Är det ens möjligt?"

Harry log svagt och ryckte på axlarna.

"Det visade sig vara så." Han vände sig mot Conely och nickade åt honom. "Hur är det med honom?"

"Äsch, bara bra", muttrade Ron." Jag önskar bara att han kunde hålla tyst någon gång, så farligt klippte jag inte till honom."

Det var helt tomt inne på puben. Alla hade skräckslaget flytt därifrån i ren panik. Ron gick för att hämta vatten och försöka hitta något att äta. Han kom tillbaka en stund senare med en halv limpa och en stor karaff full med vatten. Conely sköt ilsket undan den mat han blev erbjuden och satt istället och stirrade ner i golvet med hopdragna ögonbryn.