Harry Potter och Återkomsten

Kapitel 18 ~ Den försvunna kroppen

Dagen därpå knackade det på dörren när de satt och åt frukost. Ron släpade sig upp för att öppna och blev förvånad när han såg Ginny stå där. Hon hälsade inte på honom, utan gick bara förbi och slog sig tyst ner på Rons stol.

"Jag kan inte tro att det är sant", sade hon med grötig röst. "V-vem dödade honom?"

Harry betraktade hennes svullna ögon och röda näsa och ryckte på axlarna. Han hade knappt sagt ett ord sedan de kommit tillbaka till Snäckstugan.

"Vet barnen om det?" frågade han bara. Ginny skakade på huvudet.

"Var är han?" frågade hon sedan. "Jag vill se honom."

"Kom."

Harry reste sig upp och tog henne i handen. De gick uppför trappan, som gav ifrån sig ett lätt knarrande ljud så fort man satte ner foten. Försiktigt öppnade Harry dörren till gästrummet längst bort i korridoren. Han märkte inte att han hade slutat andas.

Albus låg under en vit filt på sängen. Ginny satte sig på sängkanten och strök med handen över hans kalla panna. Hon grät tyst och tårarna droppade ner på Albus vita kinder. Harry lade handen på hennes axel och kramade den. Han kände sig så tom inuti, som om en Dementor givit honom Dementorskyssen och sugit i sig hans själ. Kvar fanns bara ett skal.

"Vi begraver honom här", sade han tyst. "Bredvid Dobby. Det blir väl bra?"

Ginny nickade lite och reste sig upp. Hon lade huvudet mot hans axel och snörvlade.

"Jag är så ledsen", sade Harry. "Om jag bara hade kommit tidigare hade det här aldrig hänt."

"Lägg inte skulden på dig själv, Harry. Inget av det här är ditt fel."

Harry var inte övertygad.

Alla fyra hjälptes åt att gräva graven. Himlen var täckt av grå moln och det riskerade att börja regna när som helst, men Harry ägnade knappt en tanke åt vädret. Han grävde djupare och djupare, och stannade bara upp för att torka svetten ur pannan. Efter en dryg timme klättrade han upp ur den djupa gropen och nickade mot Ginny, som för att få hennes godkännande. Hon log svagt tillbaka.

"Jag hämtar Albus", sade Harry sorgset.

Med tunga steg gick han mot Snäckstugan. Han önskade verkligen att James och Lily också hade kunnat närvara, men sanningen var den att de inte ens hade berättat för dem att deras bror var död. Var det för att varken han eller Ginny hade accepterat det eller var det på grund av rädsla? Han visste inte, och det gjorde honom arg.

Dörren till sovrummet gled upp med ett knarrande ljud. Harry klev in i rummet, men stannade upp i ren chock när han såg att sängen mot all förmodan var tom.

"Albus?" Han såg sig hastigt om, nästan som om han väntade sig att Albus skulle stå bakom honom. "Ginny! GINNY!"

Harry rusade ut till de andra på stranden. De såg skräckslaget på honom när han kom emot dem i full fart.

"Han är inte där! S-sängen är tom!"

De stirrade chockat på honom i flera sekunder. Sedan bröt Ginny ihop och sjönk ner på den kalla sanden. Både Ron och Harry skyndade fram till henne, men till Harrys förvåning trängde sig Hermione förbi dem och gick med hastiga steg mot stugan. Han var fortfarande i chock. Det som han nyss sett, eller snarare inte sett, var inte möjligt, inte ens i trollkarlsvärlden. En människa försvinner inte i tomma intet, och speciellt inte om denne är död.

Väntan var olidlig. Tystnaden låg som en tjockt moln över dem, och det enda ljud som hördes utöver vågornas skvalpande var Hermiones upprörda rop som ekade ut genom ett öppet fönster.