Gotta be you (swedish)

Kapitel 1

Gotta be you

Melodys perspektiv

Jag vaknade av solstrålarna som sken in genom mitt fönster. Jag visste inte ens om jag skulle bli glad att det var soligt ute. Vad gjorde det egentligen? Det var inte mycket jag brydde mig om längre. Men jag bestämde mig för att gå ut lite idag. Här inne kunde jag inte stanna mycket längre till. Eftersom det hade regnat nu i flera dagar så hade jag varit tvungen att vara inne. Inte en chans att mamma släppte ut mig. Hur mycket jag än älskade min mamma så höll hon ändå på att driva mig till vansinne. Allting blev bara för mycket. Jag valde snabbt några kläder och borstade igenom mitt blonda hår lite och kollade mig i spegeln. Jag möttes utav ett par knall blå ögon och jag hade redan fått en snygg bränna. Håret var långt och nästan vitt. Jag sket i sminket och gick snabbt ner till köket och tog ett äpple.

-          Jag går ut sa jag bara till mamma. Hon tittade genast upp från tidningen och gav mig den oroliga blicken som jag hade blivit väldigt van vid nu.

-          Verkligen? Tycker du det är en bra ide, och ska du inte äta något ordentligt.

-          Nej, hejdå sa jag och gick ut innan hon pratade mer.

Det var härligt ute i solen och jag kände hur dem heta strålarna träffade mina långa bara ben. Jag kollade åt vilket håll jag skulle till. Antingen mot civilsationen eller mot, ja civilsationen. Jag bodde nämligen mitt i London och hade bott där i hela mitt liv. När mamma hade velat flytta till ett lugnare ställe hade jag genast protesterat. Jag ville inte att mitt liv skulle förändrats mer än det redan gjort. Jag hade även velat gå kvar i skolan när mamma sa att jag slapp. Det hade jag fått till vissa protester men när alla började behandla mig annorlunda pallade jag inte länge utan hoppade av. Det fanns ändå ingen mening med utbildning, men jag ville bara känna mig normal och fortsätta som vanligt. Men det skulle väll aldrig gå. Inte nu tänkte jag och suckade för mig själv. Jag satte mig ner på en parkbänk och satte i mina hörlurar i öronen. När musiken började spelas kunde jag äntligen slappna av och drömma mig bort lite. Att allt var precis som förr och jag bara var en vanlig tonåring med vanliga tonårsproblem.

Jag satt där länge och bara kollade på människorna som gick förbi. Vissa i brådska och andra som tog det lugnt och antagligen precis som mig njöt av solen. När det satte sig ett par med en barnvagn bredvid mig kunde jag inte länge sitta kvar. Jag började känna tårarna bränna bakom min ögonlock. Jag skulle aldrig kunna bli kär, gifta mig och sen skaffa barn. Jag skulle aldrig kunna få leva ut mina drömmar. Jag gick istället fram till ett litet avlägset café som jag brukade gå till. Jag behövde något att äta nu, jag hade ju trots allt bara ätit ett äpple. Det var nästan folktomt inne på cafét och jag kände genast blickar från dem få tal personerna som satt där inne när jag kom in. Men jag orkade verkligen inte bry mig utan jag beställde snabbt en macka och iste och satte mig sedan vid ett bord.

Jag hade massa minnen från detta café, jag och mina kompisar hade hängt här en massa innan allt hände. Nu kunde jag knappt prata med någon av dem. Eller jag ville väl inte prata med dem. Ville inte skada dem. Min mobil plingade till och jag kollade misstänksamt på den innan jag låste upp den och upptäckte ett sms från mamma, kul. Jag sket i att svara och kollade upp från mobil och möttes utav en hel rad nyfikna blickar från ett gäng killar som satt längre in i cafét. Utan en min kollade jag vidare och började känna mig illa till mods av deras blickar. Jag var ganska van vid att få en massa blickar på mig. Mina vänner hade jämt beklagat sig att jag fick alla killar och att jag var den snygga. Visst jag såg väll bra ut men det var inget jag hängde upp mig på. Och vad fan gör det att jag är snygg, jag skulle ju ändå inte få leva. Jag kände ännu en gång tårarna bränna bakom ögonlocken. Sluta tänka på det nu Melody tänkte jag och blev arg på mig själv. Utan att ha ätit upp min macka reste jag mig upp och gick ut igen.

Jag började gå längs gatorna igen, där jag hade gått så många gånger tidigare med mina kompisar. Affärerna jag gick förbi som jag hade spenderat mycket av pappas pengar på. Det var det bra med en pappa som jobbade väldigt mycket. Min pappa var chef för ett stort företag. Vad han gjorde om dagarna hade jag inte en aning om, han var bara borta väldigt mycket. Min mobil började plötsligt ringa och det stod mamma.

-          Ja mamma, vad är det? Suckade jag när jag svarade.

-          Är allt bra? Du har varit borta i flera timmar nu, snälla kom hem nu sa hon oroligt.

-          Jaja jag kommer om tio minuter sa jag och la på.

När skulle hon sluta vara så överbeskyddande? Men det var väll dags att gå hem nu, jag började frysa lite, det var ju trots allt inte sommar än utan bara april och jag hade nog tagit lite för somrig outfit tänkte jag och kollade ner på mina shorts. När jag började närma mig min gata fick jag syn på en stor flyttbil och massa flyttgubbar som konkade på möbler och flyttlåder in i huset bredvid mitt. Just det, vi skulle ju få nya grannar tänkte jag och gick sakta förbi. En svarthårig kille höll nästan på att springa in i mig när han kom utspringandes från huset.

-          Oj sorry sa han och höll sina händer på mina armar. Jag höjde blicken och mötte ett par perfekt bruna ögon som var inramade i långa ögonfransar.

-          Lugnt sa jag och kollade in i hans ögon innan jag gick vidare till mitt hus. Jag kände hans blick bränna i ryggen.

-          Vem var det hörde jag någon fråga innan jag gick in.

Jag låg uppe mitt rum och läste en bok när det knackade på dörren.

-          Kom in sa jag.

-          Det är mat sa mamma och stack in huvudet i rummet.

-          Jag är inte hungrig sa jag utan att släppa blicken från boken. Jag hörde henne sucka.

-          Pappa är hemma och det skulle vara trevligt om du skulle kunna göra oss sällskap sa hon med rösten hon använde när hon fick som du ville.

-          Då kan ju be honom att göra samma sak lite oftare sa jag surt och kollade upp. Än en gång suckade hon.

-          Snälla, vi kan väl i alla fall vara en familj ett tag till sa hon och jag förstod att jag sårat henne.

-          Förlåt mamma sa jag och reste mig och gick tillsammans ner till köket där middan stod klar på bordet.

-          Hej hjärtat sa pappa och log. Hur har din dag varit.

-          Jag har varit ute, så bra svarade jag bara och satte mig ner.

Vi åt under tystnad och det kändes som den skrek mig i öronen. Innan hade det alltid varit prat och skratt runt vårt bord men tydligen inte längre. Det var mycket som hade förändrats här hemma. Så fort jag ätit upp tackade jag för maten och sprang upp till mitt rum igen. Min borg kunde man säga. Här kände jag mig trygg. Jag tog boken som låg på sängen och gick bort till fönstret och satte mig där. Fönsterkarmen var så bred att jag hade lagt flera kuddar där och jag brukade sitta där hela tiden. Det var nog mitt favorit ställe i hela huset. Jag försökte koncentrera mig på boken men hans bruna ögon dök bara upp hela tiden. Skärp dig Melody, bara koncentrea dig på boken tänkte jag och det gick lite bättre nu. Tills jag kände mig iakttagen. Jag kollade genast mot dörren men den var stängd, det var ganska ofta jag kom på mamma stå där och vaka över mig. jag suckade och återvände till boken igen. Men jag kunde inte släppa känsla om att jag var iakttagen och när jag kollade ut genom fönstret såg jag i granhuset i ett fönster som lös och där stod han. Killen med dem bruna ögonen. Jag spände ögonen i honom och förväntade mig att han genast skulle titta bort, förlägen att jag kommit på honom att ha stirrat på mig. men när han inte gjorde det utan fortsatte kolla mig i ögonen tändes något inom mig. Vad ville han och vem var han?