Gotta be you (swedish)

Kapitel 19

Tips på låt till kapitel: A big great world - Say something feat Christina Aguilera

Zayns perspektiv

Jag gick sakta ner för trapporna och smög sedan in i köket. Jag hade självklart med mig fotot jag inte slutat kolla på nu i en vecka. Det var tidigt på morgonen och jag var först uppe. Jag hade knappt kunnat sova i natt, det ända jag tänkte på var Melodys begravning idag. Det var dessutom första gången jag skulle lämna huset sedan hon dog. Jag satte mig tungt ner på en stol och skådade fotot som jag hade i handen. Det föreställde Melody i början av sommaren. Hennes hår låg vågigt ner över hennes axlar och rygg. Hennes ögon lös mot kameran och hon hade mitt favorit leende på läpparna. Jag drog efter andan och kände hur något varmt rann ner för min kind och landade på fotot. Jag torkade snabbt bort tåren. Hon var så vacker och jag saknade henne så mycket.  Jag började genast tänka tillbaka till minnet då den dagen jag tog det där fotot.

”Du kommer inte komma ikapp” skrattade hon och jag såg henne försvinna längre bort på ängen. ”Vänta du bara” ropade jag och sprang efter henne. Det tog inte lång tid innan jag var ikapp henne och precis när jag skulle ta henne drog hon sig kvickt undan och skrattade högt åt min förvirrade minn. ”Nä nu du” skrattade jag och sprang efter henne ännu en gång och den här gången smet hon inte utan kastade sig på mig så vi båda landade i det höga gräset. ”buse” skrattade jag mjukt när hon satte sig på mig. ”Du skulle bara veta!” sa hon lågt och lutade sig ner till mitt huvud, jag mötte henne halvvägs i en mjuk och kärleksfull kyss. Jag fortsatte kyssa henne mjukt och ville aldrig lämna hennes läppar. När kyssen var avslutad la hon sig ner på mig med huvudet på mitt bröst. ”Det är sådana här stunder jag vill minnas” suckade hon nöjt och jag tog ett djupt andetag, jag gillade inte när hon pratade så. I stället för att svara blundade jag och lekte med hennes hår som kittlade mig i ansiktet.

Jag blev avbruten mitt i mina funderingar av några fotsteg i trappan. Jag tittade genast upp på klockan. Jag hade suttit här nere i tre timmar och bara tänkt på Melody. Det var det ända jag gjorde nu förtiden. Sörjde Melody. Som tur var hade killarna varit väldigt stöttande och gett mig tiden jag behövde.

-          Jaså du är uppe sa Liam som kom in i köket och gav mig ett litet leende.

-          Ja, jag kunde inte sova suckade jag och han kollade oroligt på mig.

-          Jag vet att detta kommer vara en jobbig dag men du vet om att vi finns här för dig sa jag och satte sig bredvid mig.

-          Jag vet Liam, och det uppskattar jag sa jag och försökte mig på ett leende.

-          Bra att du vet det svarade han leende och ställde sig sedan upp igen. Så vad sägs som lite frukost och sneglade på fotot.

-          Låter bra svarade jag bara utan att resa mig.

Liam började snart förflytta sig ljudlöst runt i köket för lite frukost och några minuter senare la han fram tre mackor och en kopp te till mig. jag log tacksamt och högg genast in på maten. Det var nu jag kände hur hungrig jag var. Jag hade inte haft någon direkt aptit på den senaste tiden men nu smackade det nästan bra. Jag tackade Liam när jag ätit upp och började gå ut från köket.

-          Jag har hängt fram din kavaj, den hänger på din gardrobs dörr sa Liam och jag nickade lätt innan jag började gå upp igen, fortfarande med fotot i handen. Vilken tur jag hade Liam, och resten utav killarna. Utan dem hade jag varit som en zombi.

Vi satt på bänken bakom Melodys familj. Prästen hade stått framför Melodys kista hela tiden och pratat på. Jag hade knappt lyssnat, bara stirrat mitt framför mig där ett stort foto utav Melody var placerat. Jag hade inte gråtit en droppe men det var väll bara en tidfråga. Jag ville bara att det hela skulle vara över och jag kunde åka hem igen. Snart var det dags att gå fram och lägga en blomma på hennes kista. Själv hade jag en vit, vacker ros. Jag tyckte den påminde om Melody på så många sätt. Så unik. Jag la långsamt ner rosen på kistan och stannade där några sekunder.