Gotta be you (swedish)

Kapitel 16

Zayns perspektiv

Det hade hunnit bli oktober och hösten hade kommit på riktigt. Våra två första singlar hade blivit släppta och vi hade blivit mer och mer kända vilket var underbart. Snart skulle dessutom vårt album släppas. Så just nu gick det väldigt bra för oss. Men samtidigt som vi närmade oss toppen såg jag hur Melody blev sjukare och sjukare. Samtidigt som jag kände mig hel när jag var med henne var jag alldeles tom. Man såg skillnaden väldigt mycket nu. Hennes annars perfekta kropp var nu nästan bara skin och ben. Hennes hud hade ingen lyster och började tappa sin bruna färg. Hennes hår hade förlorat glans och satt nu mera mest uppe i en bulle på huvudet eller i en fläta som hennes mamma hade gjort. Men det som smärtade mig mest var ögonen. Dem hade ingen gnista i sig och dem såg helt livlösa ut. Men fast alla förändringar var hon trotts allt den mest fantaskiska och vackraste människa jag någonsin hade mött.

-          Jag måste gå på toa sa Melody och reste sig upp med en grimas. Jag lutade mig genast framåt och såg oroligt på henne.

-          Det är lugnt sa hon och viftade bort mig som jag var en irriterad fluga.

-          Okej svarade jag lutade mig tillbaka mot säng gaveln. Min blick fastnade på hennes höft ben som syntes tydligt. Hennes blick följde min och drog upp byxorna som hade kasat ner.

-          Dem är lite stora mumlade hon tyst och försvann sedan mot toan.

Jag följde henne ledset med blicken tills hon var borta. Det var som hon tynade bort mitt framför mig. jag orkade inte tänka på det längre utan reste mig upp och gick ner för att dricka. Jag mötte Louis nere i köket där han satt med sin laptop.

-          Är det bara vi hemma frågade jag, mest med tanke på att det var så tyst i huset och han att i köket.

-          Yes svarade han utan att titta upp från skärmen. Vad gör ni två? Frågade han.

-          Vi har mest legat och pratat nu men vi ska väll se en film nu tror jag. Vill du kolla med oss?

-          Nej det är lugnt, jag ska bara fixa lite på datan sen ska jag gå och lägga mig. är helt slut och imorgon ska vi ju vara upptagna hela dagen, så lika bara att vila upp sig sa han och blinkade.

-          Okej, visst svarade jag och blev avbruten utav att Melody kom in i köket.

-          Så det är här du är sa hon och log.

-          Det ör här jag är ja svarade jag och gick fram till henne. Vill du se en film?

-          Kan vi väll svarade hon och pussade mig snabbt. Jag går och letar upp en så länge, kan du fixa ett glass vatten till mig?

-          Absolut svarade jag och gick fram till vasken. God natt Lou sa jag innan jag gick ut från köket.

-          Natti Zaynie svarade han.

Melodys perspektiv

Jag satt mitt i det vita, tråkiga rummet på den stora sjukhus sängen. Mamma satt som vanligt på stolen bredvid med en tom blick. Det hade varit alldeles knäpp tyst ända sedan sköterskan hade lämnat oss för 30 minuter sedan. Tystnade avbröts av att dörren öppnades och Dr. Harryson kom in i rummet med sina papper i händerna.

-          Hejsan Melody sa han och log vänligt.

-          Hej svarade jag tyst och tittadepå hur han tog fram pallen och satte sig framför mig.

-          Så hur är det nu då? Frågade han och klappade mig på knäet.

-          Ont svarade jag och gjorde en grimas.

-          Vart då?

-          Över allt, hela min kropp är helt slut bara efter några få rörelser svarade jag och jag såg i ögonvrån hur mamma svalde plågat. Det måste vara hemskt för henne att se sin dotter dö framför sig utan att kunna göra något.

-          Jag vet svarade han och kollade ner i sina papper. Något mer? Ingen huvudvärk?

-          Jo, och jag får knappt behålla någon mat jag äter.

-          Det är för cancern har spridit sig, till nervsystemet svarade han och lät medlidande.

Mamma drog efter andan och kollade oroligt på mig.

-          Spridits sig ännu mer? Frågade hon plågat.

-          Ja, det är ganska lätt hänt svarade han.

-          Så hur länge? Snälla bara säg det svarade jag modigt och han kollade upp på mig med en allvarlig blick.

-          En månad kanske svarade han och jag kände hur det frös till inom mig.

Jag nickade kort till svar och kollade sedan ner på mina händer. Jag ville inte börja gråta här så jag bet mig i läppen och fortsatte envist kolla ner på mina händer. Mamma och Dr. Harryson började prata lite en stund men jag valde att stänga öronen, jag ville inte höra. Snart var vi ensamma i rummet igen och jag tog min jeans jacka i handen och gick mot dörren med mamma efter mig. jag satte mig tyst bredvid henne i bilen, jag ville varken prata eller höra vad mamma sa just nu. Jag ville bara tänka. Jag lutade huvudet mot den svala rutan och kollade ut på det mulliga vädret och mina tankar kom till Zayn. Vad skulle han säga? Och hur skulle jag berätta? En välbekant melodi började spelas på radion och jag och mamma log mot varandra för första gången sedan vi gick in på sjukhuset. Efter första refrängen kom min favorit del.

-          Så vadå, har den spridit sig? Frågade Malin ledset.

-          Ja till nervsystemet, därav illamåendet och huvudvärken.

-          Åh Melody jag är så ledsen svarade hon och kramade om min hand.

Vi satt hemma hos mig i min soffa. Jag hade ringt Malin nästan direkt när jag kommit hem. Jag behövde någon att prata med och jag hade kommit Malin ganska nära dem senaste månaderna. Jag hade behövt en tjejkompis som jag kunde prata med när inte Miranda fanns där och jag gillade verkligen Malin.

-          Kan vi låta bli att prata om det nu? Frågade jag och hon nickade förståligt.