Gotta be you (swedish)

Kapitel 5

Zayns perspektiv

En vecka hade gått sedan vår filmkväll och jag hade knappt sett Melody. I för sig hade jag och killarna haft det ganska så hektiskt och sprungit på mötte hela veckan. Men varje gång jag kollade mot hennes fönster var dem mörka gardinerna fördragna. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag kunde bara inte sluta tänka på henne. Varje gång jag blundade såg jag hennes intensiva blåa ögon, hennes fina leende och det härliga skrattet. Var var hon tänkte jag irriterat och kastade bort tidningen jag höll i och reste mig upp från soffan. Killarna kollade förvånat upp på mig när jag snabbt gick ut från vardags rummet och upp på mitt rum. Min blick drog automatiskt till fönstret och mitt hjärta hoppade till. Gardinerna var inte fördragna längre. Det var första gången sedan sex dagar tänkte jag och gick fram till fönstret och försökte se om hon var på rummet. Men det verkade vara tomt.

-          Zayn ropade Liam nerifrån.

-          Vad? Ropade jag tillbaka och gick mot dörren.

-          Är du hungrig?

-          Ehm ja det är jag väll sa jag och gick ner för trappan där han stod.

-          Bra för vi blev precis tillfrågade om vi ville grilla med Melodys familj sa han och log mot mig.

-          Verkligen sa jag förvånat och inombords skrek jag av lycka. Äntligen skulle jag få träffa henne igen.

-          Yes jag pratade precis med hennes mamma sa han och gick ut i hallen där Niall och Louis höll på att ta på sig skor.

Melodys perspektiv

-          Så hur är det? Frågade Miranda lågt.

-          Hur tror du sa jag och suckade medans jag drog en borste genom håret som hade suttit uppe i en knut i en vecka.

-          Sorry sa han sorgset, men det känns så förjävligt.

-          Jag vet, men snälla kan vi bara sluta prata om det och njuta av kvällen sa jag och kollade på henne allvarligt och hon nickade.

Miranda var min kusin och en av dem personerna jag kunde berätta allt för. Hon var raka motsatsen till mig med sitt illröda (färgat) hår som gick ner en liten bit för axlarna, sina bruna rådjurs ögon och sin sjuka humor. Vi fick mig alltid på bra humör när jag var nere, ja förutom nu. Men jag var glad att hon hade kommit hit idag. Det ända problemet med Miranda var att hon numera bodde i Paris och studerade tillsammans med hennes bästa kompis, sådär träffades vi inte särskilt ofta. Men nu skulle hon vara hemma över lovet och jag skulle få vara med henne några dagar i alla fall.

-          Så hur går det i skolan frågade jag så vi kunde prata om något annat.

-          Jätte bra utbrast hon. Jag trivs verkligen i Paris och vet du vad? Jag har till och med fått jobb där i sommar.

-          Vad kul sa jag ärligt, men det betyder att du inte kommer vara hemma då sa jag efter att ha tänkt en stund.

-          Jag kommer hem och hälsar på dig såklart sa hon och kramade om mig.

-          Det hoppas jag sa jag alvarligt och kramade henne hårt tillbaka. Ska vi gå ner frågade jag henne och hon nickade mot mig.

När vi kon ner för trappan hörde vi höga röster och skratt från baksidan. Jag gav Miranda en oförstånde blick som hon besvarade. Vad jag visste skulle det bara vara vi två, mamma, pappa och Mirandas storebror Richard. Vi gick långsamt fram till veranda dörrarna och klev ut där jag möttes utav femvälbekanta skratt. Vad gjorde dem här? Varför kunde mamma inte bara ge upp? Miranda som genast blev intresserad klev förbi mig med ett leende.