Gotta be you (swedish)

Kapitel 14

Zayns perspektiv

-          Kan du snälla sätta dig ner? Frågade Liam. Du gör mig helt nervös.

-          Visst svarade jag och satte mig mellan honom och Niall.

-          Så berätta nu då? Sa Harry och kollade på mig.

-          Det är Melody började jag och deras ansikten började genast bli oroliga. Hon är sjuk sa jag och försökte tolka deras reaktion.

-          Var det därför hon gick hem? Frågade Louis.

-          Inte sjuk så Louis svarade jag och kollade ner på mina händer. Hon har cancer sa jag och kände hur tårarna ville ut.

-          Va? Zayn det är väll inte illa? Hon kommer väll bli frisk? Hur länge har hon haft det? Frågorna bara dröste över mig och försökte fokusera på mina händer.

-          Det är allvarligt, riktigt allvarligt sa jag tyst och kände en hand klappa mig över ryggen.

-          Hur allvarligt? Frågade Liam.

-          Tillräckligt allvarligt för att hon bara har några månader kvar att leva svarade jag och kollade äntligen upp och möttes utav fem par oroliga/förskräckta ögon.

-          Är det säkert? Finns där absolut inget dem kan göra? Frågade Niall med sorgsen röst och jag skakade på huvudet.

-          Hon kan få cellgifter men dem kommer hon bara må dåligt av och kanske får en till månad och det vill hon inte.

-          Så hon har valt det själv att avstå från det? Frågade Malin och jag nickade.

-          Vad som än händer kommer vi i alla fall vara här för er båda två sa Liam och kramade mig.

Då var det helt omöjligt att hålla tårarna borta och jag lät dem rinna ner längs mina kinder och blöta ner Liams tröja.

Jag tog det sista trapp steget och gick vidare genom korridoren till Melodys rum. Dörren var helt stängd så jag knackade lite lätt innan jag öppnade och gick in. Jag hittade henne sittandes vid fönstret och hon kollade upp från sin bok när hon hörde mig komma in.

-          Hej sa hon mjukt och satte sig upp så jag kunde sätta mig bakom henne.

-          Hej själv svarade jag och lät henne luta sig på mig. hon la försiktigt ner sin bok och jag tog genast tag i hennes händer.

-          Du har så vackra händer sa jag och smekte min tumme över handen.

-          Tackar svarade hon och fnissade lite.

-          Ska du inte fråga hur det gick? Frågade jag efter en stunds tystnad.

-          Behövs inte, jag ser det på dina ögon svarade hon mjukt och suckade.

-          Det var jobbigt sa jag bara och hon nickade mot mitt bröst.

-          Jag vet svarade hon och vi blev tysta igen, bara njöt av att sitta där med varnadra. Jag hade börjat ta tiden på mer allvar nu och varenda sekund med Melody var livs viktig.

-          Vet du vad det svåraste jag någonsin har gjort? Frågade hon plötsligt.

-          Nej?

-          Det var att berätta för dig om cancern svarade hon och vände sig och och kollade rakt på mig.

-          Varför det? Svarade jag dumt. Jag trodde det var dina föreldrar.

-          Min mamma var med när jag fick reda på det och jag vägrade vara med när hon berättade för pappa. Och svar på din fråga, varför? Jo för du är en av dem personer jag bryr mig mest om och jag vet att du betyder så mycket för mig svarade hon seriöst och jag blev varm ända ut i fingertopparna.

-          Vet du vad? Du betyder väldigt mycket för mig med och jag älskar dig sa jag och log mot henne. Det var första gången jag faktiskt sa det högt till henne.

-          Gör du det? Frågade hon och en gnista i hennes ögon tändes.

-          Med hela mitt hjärta svarade jag ärligt.

-          Zayn, jag älskar dig med svarade hon och kysste mig mjukt på läpparna.