Gotta be you (swedish)

Kapitel 18

Melodys perspektiv

Efter den underbara kvällen insåg jag att det var sista gången jag skulle kunna göra något sånt här men jag lät bli att tänka på det. Jag hade inte så mycket ork kvar i heller utan jag låg mest hemma i min säng med Zayn och Miranda som sällskap. Då och då kom även resten av killarna och Malin över vilket var roligt. Jag hade bestämt mig för att dö hemma, att dö på ett sjukhus var det sista jag ville och till slut hade mamma och pappa gått med på det och Dr. Harryson kom hem till mig nästan dagligen och dem hade till och med fixat med dropp till mig.

Zayn hade inte lämnat min sida och det kändes tryggt att ha honom här. Men samtidigt jobbigt. Men jag hade inte velat något annat. Jag visste att min tid sakta rann ut. Det visste vi båda två. Samtidigt som allt kändes alldeles tomt inom mig var där en glödande eld. Det var min kärlek till Zayn. Vem visste att jag skulle få träffa den rätta? Jag undrade om han kände samma sak för mig och när jag lyfte min blick mot hans såg jag det i hans ögon. Det var den brinnande känslan inom mig som fanns där i hans bruna vackra ögon. När jag väll kollat in i dem var dem omöjliga att släppa. Jag ville inte lämna honom, jag var inte redo. Jag hade fått tid att acceptera mitt öde men sen kom han in i mitt liv, ängeln som hade gjort mina sista månader levande. Jag riktigt kände hur mycket jag älskade honom och jag skulle aldrig kunna vissa honom hur mycket.

-          Snälla säg något viskade han med hackig röst.

-          Jag älskar dig andades jag fram och en tår rann ner över hans kind. Med en tung ansträngning lyfte jag handen och torkade bort den. Gråt inte viskade jag.

-          Jag älskar dig fick han fram. Hur ska jag klara mig utan dig.

-          Du kommer klara dig fint, du har dina vänner och snart kommer ni vara välkända över hela världen sa jag och försökte le. Och dessutom kommer du hitta en annan tjej som kommer göra dig så lycklig.

-          Jag kommer aldrig glömma dig i alla fall viskade han.

-          Det vet jag, men du måste gå vidare.

Det började bli ansträngande att bara prata nu så jag kollade in i hans ögon och det gjorde ont i mig att se smärtan som fanns där.

-          Du kommer göra någon väldigt lycklig sa jag och log lite. För du har gjort mig lycklig. Du har varit den som lyst upp mina mörkaste dagar och jag vet inte hur jag skulle ha klarat mig utan dig viskade jag fram.

-          Du är den som har lyst upp mina dagar viskade han och drog mig in i en varm kram.

-          Sjung för mig viskade jag och la mitt huvud mot hans bröst.

Han började genast sjunga på en låt som jag hade svårt att känna igen, men det gjorde inget. Bara att få höra hans röst var det bästa som kunde hände just nu. Jag log och slöt sakta ögonen medans jag hörde honom sjunga. När låten tog slut började han på en ny. Först nynnade han bara och jag kände genast igen melodin. Inte förens han kom till refrängen började han sjunga. Jag log ännu bredare och kände hur jag långsamt försvann. Det sista jag hörde var.

-          It’s gotta be you, only you.

Zayns perspektiv

Jag sjöng lågt den sista tonen och kollade ner på hennes ansikte. Hennes ögon var slutna och hennes mun var i ett litet leende. Jag kände det i hela mig att hon inte fanns där längre. Hennes kropp låg livlös intill mig och jag kramade om henne hårdare. Jag hörde ett konstigt ljud och tillslut insåg jag att det var jag som grät högt. Mina tårar slutade inte rinna ner och jag ville aldrig släppa henne. Hon var borta, föralltid. Jag kollade suddigt ner på hennes vackra ansikte. Inte någonsin skulle jag träffa någon som henne. Hon hade bara varit min på prov och nu var hon borta, tagen ur min värld föralltid. Jag hörde hur någon kom in i rummet och möttes utav hennes föräldrar och Miranda. Hennes mamma bara stirrade på Melody och kastade sig sedan i sin mans famn och började gråta högljutt. Miranda hade tårar i ögonen och sjönk ner på golvet och bara stirrade rakt fram. Det gjorde ont att se dem så här och jag kramade om Melody en sista gång och la henne på rygg. Innan jag lämnade sängen kramade jag om hennes hand. Den började bli kall och jag ville bara lämna det här rummet. Det var inte så här jag ville minnas henne. Jag tog en allra sista blick på henne innan jag gick bort från henne. Jag drog upp Miranda från golvet och gav henne en lång kram. Hon började genast snyfta högt och jag hade snart en blöt fläck på min tröja. När hon släppte mig torkade jag bort en tår från hennes kind.

Nu skulle jag vara tvungen att gå hem och möta killarna vilket jag inte så fram emot. Jag visste att jag bara skulle börja gråta ännu mera då men samtidigt behövde jag deras stöd. Jag gick långsamt in genom dörren och gick in i vardagsrummet där Liam och Niall satt med sina mobiler. Dem kollade genast upp när dem hörde mig komma och när dem såg min minn spärrade dem upp ögonen och sprang genast fram till. Jag började genast gråta okonrollerat och jag kände hur dem höll om mig tröstande och sa uppmuntrande ord. Snart hade resten anlänt och försökte trösta mig men jag förblev otröstlig.

-          Tänk så här att hon är fri från all smärta sa Liam och tittade in i mina rödsprängda ögon och jag kände att han hade rätt i det, nu slapp hon att lida.