Invasionen utifrån

Kapitel 6

Jag blev iskall men tvingade handen att gripa tag om föremålet och dra ut det i ljuset. När jag såg vad det var så drog jag en suck av lättnad. Det var en gammal, läder inbunden bok. Jag blev lite besviken, jag hade väntat mig något spännande.

Jag gillar inte att läsa. Boken hade ingen titel men det såg ut som om den legat i trädet i flera år. Trädet hade skyddat den rätt så bra mot regn och fukt. Om det inte stod något viktigt i den så kanske något museum ville ha den för den såg faktiskt väldigt gammal ut. Jag öppnade boken och på första sidan stod det:
Endast den utvalda får läsa denna bok. Det lät ju bra. Rösten hade ju sagt att jag var utvald. Jag vände blad och började läsa:

För flera tusen år sedan så spådde en spågumma en hemsk spådom om den här planeten. Den löd: Den utvalde skall rädda oss från universums sista hopp. Han räddar sitt folk, men förintar på så sätt universum. Så lyder spådomen. Spågumman skrev ner den i den här och boken har gott i arv i generationer. Men nu när mitt liv lider mot sitt slut och när jag ser hur alla människor förstör planeten så kan jag inte fortsätta med denna tradition. Folk uppskattar inte sånt här längre. Mitt barn skulle med säkerhet glömma bokens börda och inte fortsätta traditionen och då skulle inte den utvalde få den när tiden är inne. Därför så har jag tagit beslutet att gömma boken i en ek i en skog och jag kan bara hoppas på att den utvalde ska hitta den när tiden är inne och fullfölja sitt öde. Även om jorden förintas så måste du följa ditt hjärta. Det leder dig rätt. Vem du än är så önskar jag dig lycka till och hoppas att alla timmar, veckor och år jag har tillbringat med att försöka förklara spådomen ska hjälpa dig. Jag har även studerat andra generationers funderingar om spådomen. Fortsätt med detta, även om du inte vill. Och glöm inte att spådomar alltid går i uppfyllelse. Lycka till, du utvalde. Vincent.A

När hade jag läst klart och var jag tvungen att sätta mig ner på en stubbe för att inte ramla omkull. Vincent.A var min farfar. Han dog för 6 år sedan. Men hade han verkligen skrivit i den här boken och gömt den i trädet? Textens innehåll virvlade omkring i skallen.

Skulle jag förinta universum? Jag är bara en helt vanlig kille som aldrig har räddat något förut. Och det här om universums sista hopp? Jag skulle rädda alla men förinta universum. Det låter ju inte klokt. Det är ju som att säga: Du kommer misslyckas. Jag var väldigt hungrig och jag hade så många frågor men inga svar. Det riktigt rev i magen. Jag ville verkligen hem och det kändes hopplöst. Då hörde jag rösten igen!
"Den här vägen, det här är rätt väg" viskade rösten. Jag följde förstås efter.